befrielsepedagog.blogg.se

Det är som förändrande och skapande varelser som människor i sin permanenta relation till verkligheten producerar inte bara materiella varor – påtagliga projekt – utan också sociala institutioner, idéer och begrepp… Människor kan – i motsats till djuren – dela upp tiden i tre dimensioner – det förgångna, nuet och framtiden. (Paulo Freire)

Ibland undrar jag hur mycket sorg vi människor tål på en gång? Min morfar är död, han blev 98 år gammal och jag kan inte med ord beskriva den stolthet jag känner över att vara släkt med honom. Den mest ödmjuka och vänligaste människa jag möt är nu död. Kanske dog han av längtan efter mormor eller kanske av längtan efter att slipa lida av smärtor och plågor.

Plötsligt rubbas det fundament som kan kallas släkt, ursprung och en del av min identitet. Jag kommer för alltid att minnas somrarna i Melbystrand när vi åt frukost i solen, lekte med ångmaskiner och gick till havet. När du och jag lyssnade på stenkakor på din grammofon tills mormor blev tokig över skränet. En gång gav jag dig en present som det stod: ”världens bästa kompis” på… kanske inte var helt sant men det fanns ingen som det stod: ”världens mest ödmjuka, sanna och ärliga vuxna människa jag känner!” på. Jag bifogar här en av de låtar vi lyssnade på när jag var liten. Den handlar om längtan och om relation. Den kan säkert vara brutal men just nu ekar denna i min själ och jag tycker att den fånga känslan av hur jag känner mig. Som ett övergivet djur utan redskap för min sorg... 

(Lejontämjarens dotter)

…
"Vi måste nu skiljas, min bruddräkt du ser.
Hav tack, kära vän, nu vi råkas ej mer.
Jag tvingats att giva en främling min hand.
I morgon går färden till främmande land.

Du blickar så ömt. Du mig säkert förstår.
Förlåt kära vän, men jag torkar en tår.
Men hör hur min brudgum han ropar igen.
Farväl nu för alltid min älskade vän."

En kyss nu till avsked hon lejonet ger,
men mannen vid gallret nu lejonet ser.
Med ens är dess saktmod och mildhet förbi.
Det reser sig häftigt i fullt raseri.

Den väldiga svansen nu svängningen tar,
och Selma står dödsblek, men fattning hon har.
Att bedja och hota är fåfängt beslut,
för dörren står djuret. Hon slipper ej ut.

"Kom hit med en bössa," nu främlingen skrek.
"Ett skott skall väl ända den blodiga lek."
Och dödstystnad härskar, geväret han får.
Han laddar, nu djuret hans mening förstår.

Och lejonet rasar i fängslande bur,
vill Selma försvara men vet icke hur.
Ett rytande skallar. Barmhärtiga Gud.
I stycken slet lejonet främlingens brud.

Och sedan det druckit den älskades blod,
det lägger sig stilla med nedslaget mod.
Vid bleknande liket det väntar få tröst,
en kula, som mördande sårar dess bröst

 

Varje gång döden korsar ens väg står man lika oförberedd på det tomrum som uppstår. Tid för sorg, bearbetning och reflektion. Men vem vet vad döden innebär? Oavsett så kommer jag bära en bit av dig i mitt hjärta och minnas din identitet, din solidaritet och din kärlek. I ”Sädesärlans” lilla och obetydliga skepnad ser jag din kraft och styrka. En av de minsta fåglarna men en av dem som flyger längst och trotsar flest faror. Sådan var du och sådan är du! Om jag får barn kommer jag att berätta om dig, ditt liv och våra samtal för dem och de kommer att se dig när sädesärlan landar varje sommar för att bygga bo! Kroppen är kött och blod men själen är större än vi kan se…

Nästa fredag kommer sädesärlan ristas in i min hud men det är in min själ som vår relation finns för alltid!

Fortsätt flyga förbi mig ibland det ger mig kraft!                                                                                                                                                                          

Var precis inne på kattjourens Facebooksida och hjärtat gråter... Maktlösheten inför så många katters öde gör mig tröstlös och trött. Alla gillar och skriver att de skulle vilja hjälpa men de kan inte. Jag är likadan har redan en katt och hund! Men vad kan vi göra? Hur många katter kan jag ha?

 

Min "hemlösa katt" Spöket Andersson

 

 

 

Idag är jag sjuk… kan inte gå till jobbet!

Kroppen vill men själen vägrar lämna huset.

Men man skulle kunna säga att jag nog börjar bli frisk. Bara det att sätta sitt eget mående före jobbet är en styrka och ett friskhetstecken. Lika svårt som jag själv hade innan att förstår att man kan vara sjuk i själen kan jag tänka mig att andra har svårt att se vad jag nu går igenom.

 Men var det detta jag drömde om?

Att ha sitt ”drömjobb” och ha uppnått nästan alla mål jag satte upp för snart tio år sedan… men att behöva offra så mkt av mitt mående, min fritid, min musik, mina relationer…

Var det värt det? Alla sa att det var drömmar och en utopi… jag har uppfyllt det två gånger!

Min arbetsledare sa till mig för någon vecka sedan – Du är inte sjuk, du är i en kris! På något sätt känns det bättre att tänka utifrån en kris.

Jag ångrar ingenting av det jag uppnått, förverkligat, krigat för och vandrat vid sidan av ungdomar och unga vuxna i snart tio år. Ungdomsdiakoni, församlingspedagogik och befrielsepedagogik är starka ledord i min kamp för ungdomars rätt till eget ansvar och en självklar plats i vår värld.

Jag ångrar att jag lyssnat på så många ”vuxna” och trångsynta människor. Det är oftast ungdomar som jag beundrar för deras oförstörda längtan inför livet. Kyrkan byggs av präster därför är den oförankrad i människors liv. Skulle den byggas av barn & ungdomar och pedagogik så skulle den vara levande!

Men jag vet att även om man tror att livet ska vara på ett visst sätt så kallar Gud till nya uppdrag och utmaningar. Jag har lärt mig att jag kan uppnå i princip allt jag vill och jag vet att jag kommer att fortsätta att göra det oavsett var jag väljer att gå.

Som moder Theresa säger, i slutändan är det mellan mig och Gud…

Tyck inte synd om mig eller känn att du ska ”hjälpa” mig… Ni ärliga och inspirerande människor jag älskar ni är viktiga som ni är och har alla en självklar plats i mitt hjärta. Ni som falska försöker vinna vänskap och status försök med någon annan för jag tror på ärliga och sanna möten allt annat är en förolämpning mot människans natur…

Familj, vänner, ungdomar och andra som upplever att ni inte betyder ”så mycket” i mitt liv, ni är just dem jag älskar mest! 

...

 

 

 

 

 

 

Skägget växer saknaden lika så! (Även mustaschen börjar få karaktär)

Vi är olika båda två, olika varandra men så lika ändå! Kontoret är tomt, tyst och jag försöker fylla det med musik, hundar, ungdomar men det finns ett tomrum efter dig herr Lundström. Livet och jobbet rullar på. Som du vet så händer det nya saker hela tiden och så ska det vara i en välförankrad ungdomsverksamhet. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar dig lite (mycket) varje dag.

Jag bär fanan högt och med Gud, ungdomarna och befrielsepedagogiken som utgångspunkt finns jag kvar på Kraftstationen.  Men det har varit tuffa år de sista nu och frågan är när folkbildningen, befrielsen och kampglöden ska blomma ut? Orkar vi vänta eller kommer nya utmaningar?

Vi kanske ses i första maj tåget, men för mig är varje dag en kamp för frihet och jämlikhet. Hoppas vi ses snart igen min vän. Hundar, kaffe, tankar och en promenad längs Malmös vackraste kanal!

Befrielsen är ständigt aktuell

Lukten av lycka är: Att i vårsolen köra och vara del av en Volvo 740, ni som inte gjort den resan, ni har missat något. Det luktar ”muggit friskt” och kvalitén är hållbar framför snygg.

För samma pris som en vinterjacka kan du köpa dig ett stycke svensk historia och stycke plåt. Något som du kan älska, bruka och använda hårt! Vissa modeller rostar knappt och delar kan nästan vem som helst byta själv. En helt ny motor kostar 1500kr och sägs kunna sättas i på mindre än en halvtimme. 

Vissa strävar efter lyx och status i form av bilar som man inte har råd att äga eller serva… Men en Volvo utan någon form av lyx bär andra värden som hållbarhet, säkerhet och en lätt beroende framkallande bakhjulsdrift till att i kurvor glida på tvären som en ”rally legend”. Jag lovar ni kommer inte att ångra er. Kasta in barn, hundar, farmor och ett piano, allt och alla får plats.

Mitt råd till er: Gör en insats och ett ”miljövänligt” val adoptera en Volvo 740! För den kommer att överleva världens undergång och går även att etanolkonertera för några tusenlappar. Min kommer förmodligen inom två år gå på biogas...Volvo is the shit!

 

Tusse

Vi sågs första gången för snart 8 år sedan. De sa att du aldrig revs eller bets, med mig gjorde du båda sakerna direkt. Nu i efterhand så förstår jag att det var ditt sätt att välkomna mig till familjen. Under första året så lekte vi mycket du och jag och vi tillverkade pappers bitar som vi satte på snöre och du jagade dig trött efter dem. När jag spelade på Rolles gitarrer under nätterna höll du mig sällskap och en gång hoppade du in i min bil och följde med halvvägs till macken innan jag upptäckte dig. På nätterna då du hoppad in genom fönstret och landade på min mage så jag nästan dog av skräck.

Nu är du gammal och nya jaktmarker och utmaningar står för dina tassar. Svårast är detta nog för Isabell, Joel och Elin men jag kommer berätta de minnen jag har från dig för dem… och när sommaren kommer och jag som vanligt ligger under mina bilar på Gäddastorp kommer jag vänta på att du ska komma och kolla läget. Även om du inte fysiskt kommer vara där så vet jag att du kommer stryka dig längs oss när du tycker att maten borde varit godare! Du är mer än en katt, du är en vän!

 

I himlen finns god mat, papperstussar, varma brasor, soffor och mycket kel…

 

Kan du inte själv skjuta din hund låt då bli!

Att bo på landet har sin för och nackdelar… Idag känns det tungt, för cirka tio minuter sedan sköt grannen en hund. Någon hade ”räddat” den från som dem sa ”någon knarkare” hunden krävde tydligen träning och var inte helt medgörlig (sägs vara agressiv). Kanske var det de nya ägarna som inte klarade av en Rottweiler hanne. Det var enligt dem för dyrt att låta den somna in hos veterinären för man måste betala för att bli av med kroppen… Vi försökte få dem till att vänta tills i morgon och prata med hundpsyk eller veterinär. Men nej! 

Jag blir så jävla ledsen och arg, vem bestämmer ödet för någon annans liv?

1. Ta INTE emot en hund du inte klarar av d.v.s. en omplaceringshund innebär träning, engagemang och struktur har du inte det köp en teddybjörn istället. 2. Fundera över vilken ras, Rottweiler är ingen ”enkel” ras. 3. Om hunden inte gör som du vill, då är det du som är otydlig som ägare och måste anstränga dig mer. 4. Har du inte ”råd” att avliva en hund eller göra en rättvis bedömning av situationen ta INTE emot hundar. 5. Kan du inte själv skjuta din hund låt då bli!

Men visst jag hoppas att ni får samma behandling d.v.s. att ni hamnar i ett hem (äldreboende) där ni får skulden för allt. När ni säger ifrån och skäller på personalen. Då det blir för dyrt med en ”dyr” begravning så hoppas jag att era anhöriga ringer någon som kan tänka sig att skjuta er mellan ögonen, sveper in er i ett gammalt täcke och dumpar er i skogen. Kanske kommer det då en hund och pissar på er grav!

 Snälla skaffa nu inte fler hundar… 

Tänk att jag för snart 8 år sedan träffade min livskamrat och att vi nu är gifta! Jag är en lycklig man! Säkert inte helt lätt att leva med och som jag många gånger sagt, ska jag leva med någon så är det med dig min fru. De senaste åren har varit kantade av operationer, magnetröntgen, cancer, inte cancer, lungkollapser, för mycket mediciner, för mycket ”booze”, vänner har dött, vänner har svikit och nya har tillkommit. Hund, katt och hus. Bröllop, utbrändhet, depressioner och nya förhållningssätt och prioriteringar…

Oavsett vad så är jag säker, inget kan dela eller splittra vår kärlek! Om inget gjort det under 8 år kommer inget göra det nu. Så länge kärleken finns är det du och jag mot världen!

Vi bygger familj, vi bygger framtid vi är ett liv!

 

Att inte kunna andas, att inte kunna gå att inte veta om jag lever eller om jag drömmer...

Är det medicinen som gör att jag är sjuk? Är det kanske stressen? Eller kan det vara så att min konstnärsjäl försöker bryta sig ut och lämna det skal av måsten, rutiner och begränsningar som drar mig ner i det svarta hål vi kallar verkligheten. Spelar det någon roll längre? Nej, livet är för kort och för mkt värt att slösas bort på trånga och begränsande former. Verkligheten, här är jag fullt levande och nyförlöst efter några år av kamp (vissa kallar det livet). Säg inte att du förstår min situation eller att du vet svaren på mina frågor. Lika lite som du vet om mig vet jag om dig, det är därför vi är här… för att mötas, utmanas och lyfta varandra! Livet är just nu och medvetenheten är att vi alla ska dö vissa nu andra sen. Just därför måste vi leva nu!