befrielsepedagog.blogg.se

Kunskap är mer än betyg!

Varför landar vi så ofta i att försöka tolka varandras kunskap som viktig eller oviktig? Att försöka jämföra oss med varandra för att se vem som är bättre eller smartare än någon annan? Vem är då vi som har den makten eller kompetensen att avgöra människors värde eller syn på kunskap?

Ständigt påminns vi om hur viktigt och avgörande betygen och bedömningarna av vårt kunnande är i skolan och i samhället. Men är de viktigt egentligen? Jag skulle kunna tycka att betyg är viktiga om de hade sett till varje människas eget utgångsläge och centrum och sett till att varje individ ska växa mot sin egen personliga utveckling. Inte att utifrån smala och trånga rammar försökt forma människor till en sann och förutbestämd kunskaps avbild.

För mig som gick genom gymnasiet och aldrig förstod varför jag skulle kunna saker för någon annans skull. Blev det aldrig viktigt med betyg eller att infoga mig till den kunskaps mall som mina lärare ville forma mig i. Jag ville mer och längre bort mot nya saker mot viktiga saker. Mina betyg gav en medioker bild och visade på att jag var tämligen dålig på att tillgodose mig kunskap (utifrån skolans mått). För några år sedan läste jag upp mer än hälften av alla mina gymnasieämnen. På ett år läste jag in nästan två års kurser samtidigt som jag arbetade heltid. Jag höjde mina betyg med många poäng och hade MVG i alla utom ett ämne.

Vad visar då detta? Att jag blivit smartare och nu kan tillgodo se mig kunskap på gymnasienivå? Knappast, snarrare att om man är motiverad så kan man lära sig nästan vilken skit som helst och prestera den för någon annan. Då får man bra betyg och besitter en bra kunskap… eller?

Jag läste upp betygen för min egen skull. För att bevisa för mig själv att jag inte var dum i huvudet. Visst det var jobbigt men det var inte svårt. Men har det haft särskild betydelse för min kunskap som människa. Nej, tyvärr. Lika lite som jag lärde mig i skolan då lärde jag mig nu. Nästan all min kunskap har jag tillgodo sett mig själv med. Genom livet, folkbildningen, litteratur, forskningar och möten med människor.

Jag har en pedagogisk examen, gått UGL föreläst för EU representanter, ärkebiskopar och träffat stadministern. Allt detta på grund av mitt arbete och min kunskap. Jag har uppfyllt de mål och drömmar jag såg som visioner för tio år sedan. Under de senaste åren har jag fått människor att känna sig viktiga och värdefulla. Vandrat vid sidan av människor i svåra och lätta perioder. Byggt upp verksamheter tillsammans med människor. Fått möjligheten att lära känna fantastiska människor och lärt mig nya saker och anat mitt eget värde som människa. Detta är sann kunskap och inte redan förutbestämda mönster, betyg sätt det!

Ett demokratiskt kunskapssamhälle måste erkänna och ta tillvara olika former av kunskap.

Ömsesidig respekt för olika typer av kunskap är centralt i ett samhälle där alla människor

kan känna sig inkluderade och delaktiga i samhällsutvecklingen. Av det följer också att

olika ämnen i skolan mycket väl kan bygga på olika kunskapssyn.(http://www.skolverket.se/polopoly_fs/1.100659!/Menu/article/attachment/kunskapsbedomning_och_kunskapssyn.pdf)

(Detta är skrivet inte för att jag vill. Nej, utan för att jag måste. När så många fantastiska människor hört av sig till mig med en djup oro inför att den känsla som många av oss älskat och fortfarande älskar kanske har rymt. Måstet jag i alla fall skriva något om det. Inte för att detta på något sätt är en kritik mot något eller någon utan för att värna om det som vi alla varit del av att bygga upp tillsammans. Som för vissa av oss är mer mycket viktigt)

Tänk att det fanns en plats. Som man inte riktigt visste, finns detta på riktigt eller är det jag som drömmer! En fristad, en varm plats dit man kunde komma som den man var och äta soppa, mötas och växa som människa. Lära sig spela musik, utmanas, bli en bättre människa, lyssna på bra band, ja allt var möjligt!

Alla fick plats, oavsett var man bodde, hur mkt eller lite pengar man hade, oavsett om man brukade eller inte brukade, vilket språk man talade eller vem man älskade…

Under många, många år utvecklades platsen, människorna ja till och med kvarteret där denna verksamhet befann sig. Folk reste långväga för att få ta del av den känsla som växte fram mellan människor som var del av denna verksamhet. Många politiker och chefer försökte tygla och forma verksamheten men varje gång var det som att känslan av kärlek gled förbi och överlevde och utvecklades. Några försökte efterlikna det som växt fram men förgäves…Det var något helt unikt!

På vintern var en särskild högtid då många sökte sig till den varma verksamheten. Det fanns obegränsat med plats och toleransen var hög. Kaffet flödade och det var trångt men ändå inte i lokalen. Det fanns plats för alla.

Men så en dag var det något som hände och soppan man bjöd på smakade inte längre lika gott, den hade tappat smaken. Precis som den känslan som burit alla i själen… den var någon annanstans. Den hade flyttat in i hjärtat på vissa, i djursjälar på andra men många som förut älskat verksamheten kände ett obehag och en tomhet… växa fram.

Kanske var det såhär att känslan vandrat vidare till något annat ställe, kanske höll något annat på att hända. Många gick vidare till andra ställen, vissa längtade tillbaks andra gav upp.

Men ingen rök utan eld.

Vem kan hitta Kraftkänslan, när soppan inte längre är salt?

Om vi redan dömt varandra innan vi ens sagt ett ord

Hur ska vi då kunna mötas?

När vi redan vid första ordet placerat in varandra i fack

Hur ska vi då kunna lyfta ur varandra ur dessa fack?

När vi redan tror att vi vet vad den vi vill möta tänker

Hur ska vi då kunna vidga vår tanke?

Kanske är det just dessa ständiga frågor

tankar och insikter som är möjligheten till något vi kan kalla en relation

Låt oss då sluta att lura oss själva med förutbestämda sanningar och bilder som egentligen bara handlar om vår egen rädsla för att våga möta någon annan

När vi tror att vi vet något vet vi egentligen ingenting

Det är när vi inte vet men känner

Då vet vi allt

Allt för ofta landar jag som pedagog i reflektionen över mitt eget agerande. Hur mina visioner landat i de människor jag möter och speglar mig i. Hur landar deras visioner i mig? Och hur sammanflätas våra visioner och drömmar mot något vi kan enas kring? Men det är mitt ansvar att se kritiskt och reflekterat kring min roll som ledare, vuxen och den som står för strukturer och ramar.

Fast är inte allt en kompromiss? Nja, vissa saker kan jag inte kompromissa kring som förtryck, sjuka maktstrukturer, jämförelser utifrån olika mänskliga värden och högmodigt beteende. Men i stort sätt allt annat tror jag att vi kan mötas kring. Men de är vi som ledare som står för att lyfta fram och få ungdomarna med som medskapare i det vi kan kalla verksamhet.

Idag har jag upplevt en av de saker som jag älskar med mitt arbete. Jag har möt en vision och en önskan med en egen vision och det är på väg att bli något nytt. Som jag inte visst hur jag skulat närma mig. Ett uttalat behov, en önskan hos några ungdomar som jag fick till mig idag. En öppning i mitt schema, ett mål utifrån min arbetsbeskrivning och en tom lokal… Pedagogen länkar samman detta till en process!

Så nu kan allt hända… processen är igång och tillsammans för vi den framåt!