När man bor i gamla hus (även nya) delar man det med många andra individer. Jag som bor i skogen får ibland in möss. Jag använder alltid fällor där mössen överlever och jag försöker släppa ut dem i skogen igen eller en bra bit från mitt hus. För ett tag sedan släppte jag ut en liten mus som tyvärr blev av med en liten bit av sin svans i fällan. Min pappa brukar skoja och säga att – du släpper ut dem och sen kommer de in igen. Jag har trott att det inte varit så… Men visst hade han rätt, vid i alla fall två tillfällen har jag fått släppa ut den lilla musen med en något kortare svans.
Idag satt de tre små ligister i fällan och de tittade storögt på mig i morse. Jag tänkte jag tar med mig dem ut när jag går med hunden så jag duschade först. När jag kom ner igen höll en på att dö. En av de andra hade bitit av hen svansen och den tredje gömde sig vettskrämd i taket i fällan. Hur kunde det bli så här?
Varje liv är unikt och ska inte slösas men jag insåg rätt snart att stackaren höll på att förblöda och min katt Spöket fick rycka in för att minska lidandet. Det gick snabbt och musen slapp lida mer. De andra två släppte jag ut och jag skällde lite på den som jag trodde var skyldig till mordet på sin vän. Kanske är det så att de var för trångt för tre möss som alla ville ha sin del av god 70 % choklad och nötter.
Skulle jag ha släppt ut dem direkt innan jag duschade hade alla levt. Många kan tänka vad gör en liten mus liv? För mig gör det mycket jag klandrar mig idag och kommer nog att göra det hela denna vecka (förmodligen längre). Jag kommer tömma fällan snabbare nästa gång. Jag begravde musen i backen hemma och hoppas att den kan förlåta mig.
Jag funderade i bilen till jobbet på att det måste vara en mänsklig gåva, ansvar och skyldighet att hjälpa de som behöver hjälp! Om jag har en möjlighet så är det mitt ansvar att öppna fällan. Man kan dra många paralleller ex. till att hjälpa de människor som kommer på flykt till vårt land just nu. Med samma kärlek och engagemang ska de mötas. Precis som jag skulle lita på att en medmänniska skulle öppna fällan om jag satt fast.
Ibland (rätt ofta) undrar jag var finns mitt sammanhang som pedagog? Jag har lärt mig att jag vandrar till nya platser, sammanhang och arbetslag när det är dags. Lite som en vandrare, packar jag ner alla pärmar och papper och ställer undan det på vinden. Men alla erfarenheter och möten bär jag i mitt hjärta.
Oavsett var jag valt att gå på min väg, Eslöv, Lund, Malmö, Eslöv igen och nu Perstorp. Finns alltid plus och minus i arbetslag, förutsättningar att lyckas. Bra och dålig lön tyvärr oftast det sistnämnda (även om jag idag är nöjd med just lönen).
Oengagerade arbetskamrater, inga arbetskamrater alls eller helt fantastiska arbetskamrater. Tydliga chefer, obefintliga chefer eller bra chefer. Drömbudgetar, snålbudgetar eller ingen budget alls (gillar det mest). Stora ungdomsprojekt, bortglömda kompetenser, förtryck, befrielse, egoism, mål, syfte, möjligheter, privilegier, bra lokaler och andra saker som påverkar en arbetsmiljö.
Listan kan göras lång…
Men det som alltid är i centrum oavsett var jag valt att gå är ju ni alla barn och ungdomar! Det är bara för er som jag finns som pedagog… Det är mötena, relationerna, utvecklingarna och era resor och liv som ger mig kraft. Att bara få dela en sekund av era liv är mitt allt. Att få vara den som varje vecka (dag) är på plats. Glad, engagerad och intresserad av att veta just vem du är, vad du gjort under din dag och vad du brottas med just nu. Vad drömmer du om? Att ställa frågor, göra sakar tillsammans och framförallt tolka livet med er. Det är mitt jobb. Att få vara den vuxna som jag själv önskat att jag fick möta som ungdom!
Så ett stort tack till er alla! Det är ni som utgör mitt kall! Det är ni som lär mig nya saker hela tiden!
All kraft åt er!
Tillsammans förändrar vi världen!
…När ni ber skall ni inte vara som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att synas av människor. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig. (Matt 6: 5-6)
Ofta pratas det om barn och ungdomars möjlighet till delaktighet och påverkan av den egna verksamheten. Allt för ofta stannar det precis också just vid att bara vara en liten del som de har möjlighet att påverka.Om ens det..
Ledare och den kultur som råder i verksamheten tenderar snarrare till att än mer visa på skillnaden mellan vuxna och barn. Vuxna bestämmer och barn tillåts vara med i en begränsad påverkansform. Visst är alla verksamheter och dess representanter snabba med att hela tiden förklara hur delaktiga och fri barnen är att få utrycka sig. Samt att alla mål i teorin också fungerar i praktiken.
Själv tror jag att en ständig kritisk syn på sig själv som ledare och den verksamhet som man tillsammans med barnen representerar. Skapar en vaknare och mer uppmärksam blick på hur den praktiska realiteten faktiskt tar sig utryck. Många pedagoger lägger mer tid på att låna, sno och inspireras av andra pedagogers tankar och modeller. Men de skulle lagt mer tid på att faktiskt tänka helt utifrån vilken miljö, vilka behov och vilka deltagare som de är satta att verka utifrån. Vilka är målen för verksamheten? Framförallt vilka är mina egna styrkor och svagheter som ledare?
Om äkthet skulle gå att mäta i en verksamhet så skulle den enligt mig ha sin början i hur delaktigheten och medskapandet bars upp tillsammans med barnen. Delades utifrån en mer jämställd syn och insikt!
