Att i sitt hjärta bära en längtan efter ett sammanhang och en plats där man behövs och kan vara någon som själv utmanas i mötet med människor. Är en gåva och en styrka, problemet är när man inte vet vart detta ställe och sammanhang ligger. För några år sedan hade jag längtan åt olika mötesplatser, församlingar och projekt. Med min erfarenhet idag har jag insett att det är klart begränsat med sammanhang dit jag finner en längtan. Gång på gång möts jag av ett fokus på förmedlingen av kunskap istället för ett fokus på att faktiskt möta människor. Jag menar INTE att sänka andra eller förminska deras kallelser men jag måste följa min egen.
Kanske är det så att på de mest uppenbara ställena finns bara föreställningar och upprätthållanden som är del av förmedlingen som man tror att man måste vara del av. Jag tror inte på att vi som ledare bär mer kunskap och tolkningsföreträde än någon annan. Vi skapar något tillsammans i dem möte vi är del av och utifrån det tillgodoser vi oss sann kunskap. Vidare ser jag inte heller syften med att år efter år använda samma former och modeller. Vi möter ju aldrig samma människor allt är nytt i varje möte!
Vad vill jag då uppnå med detta inlägg? Jo, jag vill känna längtan efter något sammanhang. Bli nyfiken, inspirerad och engagerad. De senaste åren har min inspiration kommit från de praktikanter och ungdomar jag fått möjlighet att möta. Dem är dem som ännu är oförstörda av de former som vi tror att vi måste förhålla oss inom.
Så min vän, vad bär du i ditt jag? Vart är vi på väg och hur stöttar vi varandra?
Var finns ni ärliga, modiga och kampfyllda människor?
Ja ni som vågar vara rebeller och bryta samhällets och idiotins tröga mönster?
Inte ni som bara snackar, tycker och tänker…
Eller utger er för att vara så korrekta och radikala
Nej, du som förändrar världen på riktigt!
Ja, du som inte tror att du är något särskilt men som gör skillnad varje dag.
Just dig vill jag möta och mötas av…
Hör av dig!
Sitter här på jobbet... tidigt! Det är tyst, Kraftstationen vilar och väntar på sina medskapare. Endast musiken från min dator skär igenom tomrummet och budskapet ekar längs väggarna
- Nu är det väll revolution på gång? (Bob Hund)
Ja, i vilken tid är vi egentligen? Mot vad vill vi och framförallt har vi tappat vår identitet i detta brus av status? Oavsett så vet jag att när Kraftstationen fylls med ungdomar då är kraften oslagbar och revolutionen nära.
Vad ska vi förändra idag?
Vad kan vi göra för en annan människa och vad kan vi göra för oss själva?
Tänk att vi ibland glömmer att dra ett djupt andetag och bara andas. Jag har under dem senaste åren varit så stressad så jag nästan glömt bort att andas. Att inte landa i nuet försvårar min relation till mig själv och till det jag som egentligen är. Även om jag hunnit göra allt i turbo fart har jag sprungit ifrån reflektionen. Så nu har det gått så långt att jag pånytt ska lära mig att andas. Att lyssna på fåglarna, se nyckelpigorna och lukta på blommorna. För vad spelar livet för roll om vi inte hinner leva det?
Bara för att det är tyst och stilla betyder det inte att liv inte finns
Bara för att någon pratar betyder det inte att han har något vetigt att säga
Bara för att vi inte ser varandra betyder det inte att vi inte finns
Men glöm inte bort att andas
Det är det jag tränar på nu…
Glöm inte bort att andas
