befrielsepedagog.blogg.se

Är det löjligt att hoppas?

I så fall är jag både löjlig och patetisk. Ständigt upplever jag ett kollektivt gnällande av uppgivenhet och trötthet. Allt för många har gett upp eller har slutat att drömma om en bättre värld. Jag tror att många utgår från sin egen bild av världen och att allt utgår och handlar utifrån deras person. Javisst, ditt liv har sitt ursprung och sin början i din själ absolut! Men att hela världen ska se, känna och tänka som du gör… det är tyvärr inte så.

Det som jag i mitt arbete försöker ha som ledstjärna är INTE vad jag vill och drömmer om. Nej, utan vad vill, drömmer och längtar de jag försöker möta efter? Om jag kan arbeta utifrån deras drömmar så kan jag kanske uppnå mina egna. Jag vill ju att människor ska utvecklas och växa mot den individ som de själva väljer att bli.

Men visst finns en uppgivenhet som sakta smyger sig på ibland. Men då är det viktigt att våga tro, att försöka se lite längre och att våga drömma om en bättre värld. För det är nu i vår korta och rätt så formbara framtid som saker kan förändras.

Det är upp till oss att förvalta det!

De flesta av oss ledare agerar utifrån en grundtanke om att vi vill göra goda gärningar och stå för positiva värderingar. Men hur mycket tid lägger vi själva ner på att reflektera kring vår egen roll som ledare och vad vi med våra handlingar sänder ut?

För även om vi kan boka spännande aktiviteter och häftiga saker. Så måste vi stanna upp och se kritiskt på oss själva och de signaler som vi sänder ut. Om vi agerar utifrån att vi är ledare som ska fixa en massa fräcka aktiviteter åt ungdomarna så kommer de se oss som just ”aktivitetsfixare”. Om vi tagit på oss den rollen är det svårt att tillfredsställa de ständigt kommande behoven på fler och bättre aktiviteter. När vi inte längre kan fixa ”feta” aktiviteter är vi då dåliga ledare i ungdomarnas ögon? Fungerar det på samma sätt med vår egen roll som ledare? När vi inte längre är coola är vi då dåliga ledare? För det kommer en dag då den coola ledaren blir patetisk, ofta kommer den långt innan ledaren själv har förstått det. Kanske är en reflekterad ledare viktigare för en fungerande verksamhet än en cool?

Jag brukar försöka att skapa aktiviteter utifrån vad ungdomarna själva utrycker en önskan efter.  Detta betyder att jag tillsammans med ungdomarna eventuellt gör aktiviteten möjlig. Jag tror på ett delat ansvar och en gemensam process mot det målet som vi ska genomföra. Att ställa lika stort ansvar på ungdomarna som på sig själv kan för vissa verka galet. Vi har ju lön för de vi gör och de har det inte. Men om vi verkligen vill utmana människor och bidra till en så demokratisk och medskapande miljö som möjligt så tror jag att vi måste utgå från att de vi möter är just människor. De har lika stor möjlighet att bära ansvar för ex. en aktivitet. Visst jag som ledare har ett mer övergripande ansvar men i många fall kan det nästan tendera ett kontrollbehov eller i ännu värre fall en inre önskan om egen bekräftelse. För om vi ser de ungdomar som vi önskar möta som likställda i vår relation så innefattar det också ett större delat ansvar. Det är inte min verksamhet, det är inte din verksamhet. Nej, det är vår verksamhet!

Sen kan vi gömma oss bakom att våra mål är för svåra för ungdomarna att ta till sig men jag tror ändå att det finns många ungdomar som har målen mer förankrade i sig än vad den största delen av personalen har även om de aldrig ens läst måldokumenten. För ofta handlar det om deras liv men bara ett jobb för personalen och det är två helt olika saker. Visst, vi kan fortsätta att tro att det viktigaste är att vi arrangerar saker eller att vi måste finnas med som organisatörer. Men i min uppväxt fixade vi saker vi trodde på oavsett om någon trodde på oss eller inte vi gjorde det utifrån en övertygelse om att vi ville, kunde och bara gjorde. Visst, det behövs ibland vuxna som sätter gränser, ser till så att kränkningar inte sker och att alla får vara med.

Men hur ser vår roll som ledare ut om vi tror att det är vi som är coolast på stället1 Eller om det är vi som är fixaren…

Sluta coacha människor och möt dem istället!

Många gånger förr har jag belyst ämnet som man kan kalla ledarskap och fritidsverksamheter. Kan man lyfta det och se kritiskt på det för många gånger? Knappast!

Ett ledarskap kan byggas upp av rädsla, större tillgång till makt, ålder eller en inre längtan efter att själv få vara i centrum.  Alla bär vi våra egna bilder och vår inre strävan efter att få vara ledare kanske i vårt eget liv, över andra, med andra eller att själva bli leda (ofta är vi del av allt).  Oavsett så måste vi hitta de byggstenar som är grunden för ett kreativt och dynamiskt ledarskap. Människosyn, med vilken syn på människor agerar jag utifrån? Ser jag mina medmänniskor som tomma skal som ska fyllas med kunskap, eller som spännande individer som jag kan lära mig saker av och dela mina erfarenheter med och se utvecklas? Eller som i många fall där vi som ex. Fritidsledare tror att vi ska vara coola och bra kompisar med ungdomarna…

Allt som inte är äkta är en förolämpning och ett hån mot oss själva och våra medmänniskor.

Jag är inte femton, jag är snart trettio år. Vi som ledare bär ett mycket stort och viktigt ansvar i form av att utforma rammar och en tolerant miljö. Där börjar allt! Tillåter vi kränkningar, övergrepp och mobbing så kan vi aldrig uppnå någon form av utvecklande verksamhet. Vi kan rabbla ord och mål men om det bara är ord och inte sanningar ens för oss själva faller det platt. All dynamisk och kreativ verksamhet byggs upp tillsammans av ungdomar och personal. Ungdomar tillåts medskapa och inte bara påverka små delar.  Vi är förebilder och medvandrare… men det här med coaching vad betyder det egentligen? Vet vi det ens själva?

Vi kan skapa oss bilder sanningar av allt men känslorna ljuger aldrig. En känsla som har sitt ursprung i en människa är sann! Ett ord på ett papper är ett dött ting.

Verksamheter för ungdomar utvärderas oftast endast utifrån besökarantal och nästan aldrig utifrån ungdomarnas perspektiv. Ord är ord och upplevda känslor är liv.

Ord är döda ting och liv är levande...Jag har inte tid att syssla med död... Jag vill vara liv!

Därför tror jag att det är viktigt att just reflektera kring just det faktum att om vi som ledare och pedagoger har ambitionen att bygga bärande relationer med de vi möter. (Med det menar jag relationer som bär i livets olika skeenden) Visst det kan ses som en ambition utöver vår roll och identitet men om inte ambition är hög blir resultatet ofta rätt så lågt. Om vi inte vill göra vårt bästa och vårt yttersta tror jag att fokus ofta blir på redan förutbestämda produkter och rammar. Men om vi är engagerade, intresserade så kan processer ta plats som aldrig kan fångas i en slutlig produkt utan i en utvecklingsfas i mänskligt växande. Om vi inte utmanas av det vi gör, bör vi nog göra något annat! För till den insikten har jag kommit att mitt liv är för kort att slösas bort på trångsynta och inskränkta miljöer. Jag vill vara inspirerad, glad och engagerad inte bitter, uttråkad och missunnsam.

Mitt liv ska levas fullt ut och med ambitionen att det är idag det sker… Inget kan skjutas på morgondagen… det som sker det sker just nu! Kanske redan i nästa möte. Kanske i en bärande relation nära dig. Oavsett vad andra tänker ser jag kraften i de bärande relationer jag fått vara en del av de senaste åren. Om inte relationen mellan oss människor bär, vart ska vi då sända vårt hopp?

Tänk att få känna längtan till att gå till jobbet. Att just du gör skillnad för andra människor och samtidigt att mötet med andra berikar ditt liv och din utveckling. Kanske är det så att man i en första förälskelsefas är uppfylld och nykär i allt och alla. Men jag vill ändå tro att om jag trivs redan nu borde jag trivas ett bra tag till. Med energi, glädje och inspiration möter jag människor och i 99 % av fallen blir jag bemött på samma sätt tillbaks. Om jag ser på min arbetsutveckling är jag nu i en process som jag uppskattar och finner stor stimulans i. Efter varje arbetsplats som jag fått vara en del av har jag skapat kunskap och erfarenhet som jag bär med mig som ett gigantiskt bibliotek. Relationer och möten med olika människor är en gåva som bör vårdas ömt. Att söka nya utmaningar har gjort mig starkare och mer fokuserad på att befrielse pedagogik fungerar oavsett sammanhang och möte. Desto mer reflekterad, ödmjuk och kreativ jag är desto mer mig själv är jag!

Jag har lärt mig att om det inte går att bygga något kreativt på ett ställe, försök någon annanstans då. Behoven och engagemanget måste få styra. För om jag skulle omge mig med människor som bara säger att det inte går att förändra, skulle min själ sakta dö. Men om man omger sig med människor som vill, tror och kämpar. Då finns inga gränser för vad som kan och kommer att växa fram.  

Att varje morgon köra förbi alla kalvar, kor och ”monstertjurar” längs min väg till jobbet skänker mig mycket glädje. Men att veta att de snart inte kommer stå där och lugnt inspektera mig och min bil skapar en oros känsla inför den karga vintertid som stundar. Slakt, snö och is står för dörren. Tragiskt men jag vet i alla fall att jag inte bidrar till de små kalvarnas död. Visst jag vet att till våren finns där nya kalvar men jag vill finnas för dessa, just dessa som jag ser just nu…