fiXaren
Kategori: Befrielsepedagogik
De flesta av oss ledare agerar utifrån en grundtanke om att vi vill göra goda gärningar och stå för positiva värderingar. Men hur mycket tid lägger vi själva ner på att reflektera kring vår egen roll som ledare och vad vi med våra handlingar sänder ut?
För även om vi kan boka spännande aktiviteter och häftiga saker. Så måste vi stanna upp och se kritiskt på oss själva och de signaler som vi sänder ut. Om vi agerar utifrån att vi är ledare som ska fixa en massa fräcka aktiviteter åt ungdomarna så kommer de se oss som just ”aktivitetsfixare”. Om vi tagit på oss den rollen är det svårt att tillfredsställa de ständigt kommande behoven på fler och bättre aktiviteter. När vi inte längre kan fixa ”feta” aktiviteter är vi då dåliga ledare i ungdomarnas ögon? Fungerar det på samma sätt med vår egen roll som ledare? När vi inte längre är coola är vi då dåliga ledare? För det kommer en dag då den coola ledaren blir patetisk, ofta kommer den långt innan ledaren själv har förstått det. Kanske är en reflekterad ledare viktigare för en fungerande verksamhet än en cool?
Jag brukar försöka att skapa aktiviteter utifrån vad ungdomarna själva utrycker en önskan efter. Detta betyder att jag tillsammans med ungdomarna eventuellt gör aktiviteten möjlig. Jag tror på ett delat ansvar och en gemensam process mot det målet som vi ska genomföra. Att ställa lika stort ansvar på ungdomarna som på sig själv kan för vissa verka galet. Vi har ju lön för de vi gör och de har det inte. Men om vi verkligen vill utmana människor och bidra till en så demokratisk och medskapande miljö som möjligt så tror jag att vi måste utgå från att de vi möter är just människor. De har lika stor möjlighet att bära ansvar för ex. en aktivitet. Visst jag som ledare har ett mer övergripande ansvar men i många fall kan det nästan tendera ett kontrollbehov eller i ännu värre fall en inre önskan om egen bekräftelse. För om vi ser de ungdomar som vi önskar möta som likställda i vår relation så innefattar det också ett större delat ansvar. Det är inte min verksamhet, det är inte din verksamhet. Nej, det är vår verksamhet!
Sen kan vi gömma oss bakom att våra mål är för svåra för ungdomarna att ta till sig men jag tror ändå att det finns många ungdomar som har målen mer förankrade i sig än vad den största delen av personalen har även om de aldrig ens läst måldokumenten. För ofta handlar det om deras liv men bara ett jobb för personalen och det är två helt olika saker. Visst, vi kan fortsätta att tro att det viktigaste är att vi arrangerar saker eller att vi måste finnas med som organisatörer. Men i min uppväxt fixade vi saker vi trodde på oavsett om någon trodde på oss eller inte vi gjorde det utifrån en övertygelse om att vi ville, kunde och bara gjorde. Visst, det behövs ibland vuxna som sätter gränser, ser till så att kränkningar inte sker och att alla får vara med.
Men hur ser vår roll som ledare ut om vi tror att det är vi som är coolast på stället1 Eller om det är vi som är fixaren…
Sluta coacha människor och möt dem istället!
