”Att säga det sanna ordet – vilket är arbete, praxis – är att förändra världen, men det är inte ett privilegium för ett fåtal människor att säga detta ord, utan samtliga människors rättighet. Följaktligen kan ingen ensam säga det sanna ordet – inte heller kan någon säga det för någon annan, i en preskriptiv handling som berövar andra deras ord.” /Paulo Freire
Hur kan vi låta självutnämnda profeter ta tolkningsföreträde för folkets önskan? Gång på gång luras vi att tro att saker är på ett visst sätt eller att tolkningar baserade på tyckande och halvsanningar ofta ligger som grund för de ”bevis” som profeten agerar utifrån. När ska vi börja se mönster av återkommande misslyckande och fokus på egna drömmar istället för att faktiskt göra det jobb som de är satta att utföra? Allt för sällan vågar vi att stanna upp och faktiskt fråga oss är detta ett luftslott och en helt missriktad illusion av något som för de som är del av den är sann? Men för alla andra är det ett tomt, och helt oförankrat rum…men det är ju för er och de som de talar… det är ju vi som betalar!
Varför låter vi oss ledas av karismatiska lärare, fritidsledare, präster och annat pack? Så länge vi tror att saker och verksamheter måste vara på ett visst sätt så länge är vi fast i ett förtryck. I en oförmåga att våga förändra eller störta den kultur som vi är del av. Visst man vinner nästan aldrig popularitetspoäng i den ”vuxna” stela världen men är det för dem som vi som ledare och pedagoger är satta att verka?
Nej, det är i mötet med människor som framtiden och förändringen bor. Det är i det äkta som vi växer. Äkta och ärliga mot oss själva och de vi önskar möta.
Undervisning som ett utövande av dominans stimulerar elevernas godtrogenhet med det ideologiska syftet (ofta inte uppfattat av lärarna) att indoktrinera dem till anpassning till en värld av förtryck.
Allt för ofta kan de som förtrycker eller göds av folkets rädsla mena på att det är utopiska och galna tankar om att något som ett förtryck ens skulle existera. Vi som förkunna befrielsens underbara ödmjukhet är alltför ofta omringade av tvivlare och uppgivna själar. Men det är just då vi måste höja blicken och se efter andra som precis som vi inte har gett upp. Drömmen om en bättre och mer rättvis värld.
Vad betyder en öppen mötesplats?
Menar vi med ”öppen mötesplats” att det är öppet, tänt och tillgängligt? Eller gömmer sig något mer dynamiskt och laddat bakom orden?
Kanske är det ändå just där det har sin början i det öppna och tillgängliga. Att vara öppen betyder ju att inte vara stängd eller redan från början otillgänglig. All förändring och möten har sin början i oss som individer och människor. Är vi inte öppna kan vi aldrig heller skapa öppna rum, möten eller mötesplatser.
Öppna för olikheter, olika syn på saker men framförallt öppna för att möta andra människor. Inte övertyga, omvända, förändra dem nej, möta dem!
Men lika viktigt är lokalen dess placering men framförallt möjligheten att utforma den utifrån de behov som finns hos de som är med och bygger upp dess innehåll. Allt förändras ständigt och jämt och kommer att göra det oavsett vi vill eller inte. Därför bör en välförankrad verksamhet förändra sin lokal hela tiden även om den pedagogiska grunden förändras lite långsammare. Man ska inte förändra för förändringens skull utan för att ett behov ligger som grund.
Men kanske är det framförallt kulturen och värdegrunden som är hjärtat i det öppna. Det är där det sanna och det som verkligen speglar våra avsikter finns. Oavsett om vi kan utvärdera en verksamhet som god eller bra med en tillräcklig statistik. Så kan det betyda i princip ingenting alls och vad är det vi visar på egentligen? Att vi har besökare visst men på vilket sätt har vi möt dem och de oss? Hur utvärderar vi det utan att det endast blir en gissning från vår sida som förmedlare? Hur inventerar vi det vi som förmedlare sänder ut? Hur landar det? Hur missriktade eller lyckad är våra insatser och möten?
För varje gång vi använder en sanning eller uttalar oss kring verksamheten så måste vi vara medvetna om att vi endast är en liten pusselbit i ett stort pussel. Det vi kan tala om och för är endast den pusselbiten som vi själva är.
