befrielsepedagog.blogg.se

Tänk vad vi som ledare ibland kan tro att vår egen roll är viktigare än vad den egentligen är. Nu när jag ska gå vidare till nya utmaningar har jag burit en rädsla inför hur det ska gå med de ungdomar och unga vuxna som jag följt de senaste åren. Redan här har jag förminskat min syn på hur stor kraft varje individ besitter i sitt eget jag. Visst har jag utmanat, knuffat, jagat, lyssnat och tjatat. Men varje människa förändrar och för sig själv mot nya mål oavsett om jag finns kvar som ledare i Malmö. Annars skulle vi lika bra kunna lägga oss ner och dö då vår omvärld ständigt förändras. Men det ligger i vår natur att överleva och att anpassa oss.

Men det kräver att vi människor tror på varandra och vågar se varandra som likvärdiga och jämställda i mötet med varandra. Jag tror att det viktigaste är att verkligen möta människor där de är och inte där vi önskar att de ska vara (Kierkegaard). Att våga lita på att vi kan lära oss lika mycket som de vi önskar möta och att vi som människor kan ha helt fel och att det är helt ok! 

Det viktigaste är att de jag mött och byggt relationer med minns det som en ärlig och positiv upplevelse. Kanske utvecklar de en egen övertygelse och längtan efter att möta människor utifrån sin önskan om att skapa relationer. För om vi som vuxna är ärliga och ödmjuka i vårt förhållningsätt och låter ungdomar medskapa så kommer kreativa och utvecklande processer att ske. Men om vi bara går på i trånga makstrukturer och låter ungdomar påverka en liten del kommer ingen att utvecklas nämnvärt, inte ungdomarna och inte vi själva. Vi dödar allt för ofta kreativiteten i redan förutbestämda projekt... Med föreställningar och förväntningar på vad produkten ska bli eller hur saker ska se ut för att vara "rätt".

När kyrkan, föreningar och skolan har ett tydligare fokus på relationer och möten och inte på metoder så kommer sanna möten ske! Då finns inga gränser för vad som kan komma ur processen. 

Anledningen att jag skriver denna text är att jag saknar en vän som jag inte vet var personen är. Kanske håller sig personen sig borta för att hämta kraft, kanske finns nya utmaningar någon annanstans i vår värld. Men det som skrämmer mig är om personen har åkt någonstans dit jag inte kan åka nu…

Så om du läser detta hör av dig så jag vet att du i alla fall lever!

Du vet vem du är min vän!

Man befriar inte människor genom att alienera dem. Äkta befrielse – en humaniseringsprocess – är inte ytterligare en insättning som skall göras i människan. Befrielse är en praxis: människors handlande med och reflektion över världen för att förändra den. De som verkligen är hängivna frihetens sak kan acceptera varken den mekanistiska synen på medvetenhet som en tom båt som skall fyllas eller användandet av dominansens bankmetoder (propaganda, slagord, insättningar) i frihetens namn. De som verkligen tar befrielsen allvarligt måste förkasta banksynen i dess helhet, och i stället anta en syn på människorna som medvetna varelser, och medvetenhet som en medvetenhet syftande på världen. De måste överge insättandets undervisningsideal och ersätta det med att i praxis formulera människans problem i hennes relation till världen.  /Paulo Freire

 

Ibland får jag känslan av att det som ibland är så lätt kan kännas så svårt att förklara. Kanske är vi för hårt inkörda i hjulspår där vi matas med bilden av att vi som vuxna, pedagoger och ledare ska undervisa de vi möter och hjälpa dem i deras sökande efter kunskap. Men jag tror att vi måste stanna upp och se de strukturer och former som vi agerar i, skulle vi själva trivas, växa och känna oss bekväma i de grupper och verksamheter vi är ledare för?  Visst vid en snabb reflektion kan vi tänka självklart, ingen tar väll skada av vår verksamhet, de är ju glada och de fortsätter ju att komma… Men om vi som ledare vågar lägga ner hela vår förutbestämda föreställning om att det är vi som sätter gränserna och rammarna för hur verksamheten ska utformas. Visst vi har ett större ansvar att se till att mötesplatsen är trygg, demokratisk, förändringsbar och dynamisk. Så länge vi tror att ungdomar kan påverka istället för att medskapa så kommer verksamheten aldrig vara något mer än en verksamhet. Men om vi gör de vi vill möta till medskapare så kommer vi att släppa lös en kreativ, obegränsbar och nyskapande kraft. Visst, det ställer större krav på oss ledare men samtidigt så delas ansvaret för verksamheten och vi undervisar varandra istället för att en undervisar alla.

Under de åren jag använt mig av denna pedagogik så har jag egentligen bara stött på små problem i form av att vi som ledare får så många bärande relationer att vi knappt räcker till, mer tid till handledning, vila och reflektion krävs. Det kräver också en stor törst efter kunskap i form av litteratur, forskningsrapporter och reflektioner med andra pedagoger för att inte fastna i tröga mönster. Att ständigt lägga ner sina egna visioner och drömmar då verksamheten ska rymma allas drömmar och möjliggöra olika visioner. Att vara öppen för alla tankar och inventera behov och visioner av ungdomar hela tiden. Att vara ledare i en öppen verksamhet tror jag tilltalar de som ständigt vill utvecklas och göra olika saker varje dag.

En risk jag ofta möter i olika ungdomsprojekt är att man ska arbeta i projektform med fokus på att söka projektpengar och lägga upp långa tidskrävande processer där pedagogernas roll är att vara bollplank. Nästan alla ungdomar som jag arbetat med har en önskan och vilja att förändra saker direkt när ett behov uppkommer. I vissa fall kan man lägga upp en plan men oftast måste vi inse att processen redan är i gång i ungdomen. Sätter vi gränser och rammar stryper vi oftast hela kreativiteten då våra former för vad som är möjligt sätter mer hinder än möjligheter. Vi måste istället vara aktiva lyssnare och pedagogisk förverkliga saker tillsammans med visionären.

Om vi vill driva öppna mötesplatser måste vi också våga omforma våra egna fördomar och föreställningar om hur samhället och vår värld ser ut. För det är just i öppenheten och i medskapandet som det ärliga kan få möjlighet att växa fram. Vidare måste vi också skrota alla halvsanningar som har sin grund i gamla erfarenheter och ofta har en grund från 80 talets fritidsgårdar. Människor, behov och drömmar förändras! Vissa saker kommer igen men om vi tror på människan så är allt nytt i den vi möter!

Frågor till mig själv (Har jag nu fått hybris eller söker jag ett svar?):

När slutet för denna epok i mitt liv snart är här. Lämnar jag inte endast ett arbete utan även en del av mitt liv och en kärlek. Men lämnar jag då min dröm och övertygelse? Knappast! Det som jag kallar befrielsepedagogik och ibland församlingspedagogik slutar inte här. Det kommer aldrig att sluta vara en del av mig förrän mina lungor inte längre fylls med syre, när jag slutar drömma och jag inte längre kan dela liv! Möjligtvis kommer jag att stiga åt sidan för yngre och mer kampfyllda förmågor men att sluta tro på kärleken, förändringens kraft och solidariteten…?

Men varför slutar du på Kraftstationen?

När jag började på Kraftstationen var det en utmaning och jag fick ompröva värderingar och fördomar. Jag fick vara del av något nytt, radikalt och spännande, jag lärde mig saker. Det jag drömde om i Lund fanns på Kraftstationen. Stöd, professionalitet, engagemang, lön och ett bra arbetslag! Vi gjorde skillnad för ungdomar men kanske mest för våra egna naiva bilder av vad en öppen mötesplats kunde vara. Vi hade en arbetsledare på plats som såg oss, lyfte oss, lyssnade och samordnade oss. Efter två års kamp med olika arbetsledare, konstiga rekryteringar, missförstånd och ett allmänt kaos i arbetslaget känns det som att vissa saker inte längre går att reparera eller starta om ännu en gång. Jag upplever att det jag kämpat för inte längre får plats i Kraftstationens arbetslags visioner. Det som jag älskar är alla möten, relationer och upplevelser med alla ni fantastiska ungdomar och ungavuxna! Det jag hatar är bitterheten, falskheten, misstänksamheten, missförstånden som ibland funnits i vårt arbetslag. Därför är det mitt val att söka mig utanför Kraftstationen och jag har varit helt öppen för alla former av nya utmaningar. Arbetslaget på Kraftstationen har alltid förnyats och personal har satt sina spår precis som alla ni ungdomar.

Det goda som många kallar ”kraftkänslan” finns på kraftstationen, i alla de som bär den i sina hjärtan och nu även i mig oavsett vart jag går…

Vad är Kraftstationen?

Kraftstationen är lite som en dröm… om man inte varit del av den kan man inte förstå den. En plats, en känsla, ett förhållningsätt, ett tryggt ställe eller en fristad? Ja Kraft är nog allt det där på en gång. Jag vågar inte drömma om att jag någonsin kommer att hitta något liknande i mitt liv igen. Samtidigt är Kraftstationen som den destruktiva tonårskärlek min mamma varnade mig för. Totalt hämningslös, brutal, uppslukande och fantastisk. Men det gör ont att leva helt uppslukad av kärlek en dag slår verkligheten till och hyran ska betalas.  Samtidigt vill jag gärna leva helt uppslukad i förälskelsen och aldrig växa upp…

Kanske önskar jag ibland att någon i arbetslaget sagt: - Stanna kvar! Eller - Vad synd att du ska sluta! Men det hade nog inte gjort någon skillnad nu. Jag söker inte mig till något annat, jag söker mig bort för att aktiv lämna något! Jag vill inte leva bitter och arg utan engagerad och glad! Nu väntar nya utmaningar, nya relationer och nya upplevelser!

Ni är redan allt!

Till alla er ungdomar och ungavuxna kan jag bara säga oavsett hur värdelösa skolan, soc, ams, samhället eller någon annan försöker få er att tro att ni är… Så tro dem inte, ni är redan allt utom just värdelösa. Ni är mina idoler, mitt arbetslag och framtiden! Det är ni som bär den kraft som ni själva kallar ”Kraftkänslan” vi i personalen lyckas bara få er att tro på den. Låt ingen låsa in er i snäva tankemönster, fack eller falska sammanhang. Lyssna inåt era egna hjärtan och drömmar, ni kan bli precis allt! Många människor har tappat tron på livet men snälla se inga gränser eller ramar. Kärleken är större än allt och kan aldrig låsas in eller säljas! Även om många religioner, organisationer och företag tror det…

Det finns bara en kraftstation men allt det goda ni stimulerats av bär det med er och möt människor på samma sätt som ni själva vill bli bemötta! Ingen vet hur länge Kraftstationen finns kvar eller finns i den form som vi idag upplever den. Men vi lever alla resten av livet med våra egna jag.

Jag är en kraftstation,

Du är en kraftstation,

Låt världen få veta det!

Vissa val i livet gör mer ont att fatta än andra. Jag har beslutat mig för att lämna Kraftstationen och Svenska kyrkan. Inte för att söka något bättre, för att få en högre lön eller för att få en högre status...

Nej, jag lämnar en stor bit av mitt hjärta. Inte för att jag inte längre är kär, vill förändra världen och möta människor. Nej, jag bär i stort sett samma drömmar som jag alltid gjort dock med fler omprövade fördomar, intryck och många relationer rikare! Men precis som vi människor utvecklas och förändras ändras också vår omvärld. Jag har fått vara en del av Kraftstationen och Kraftstationen en del av mig under tre och ett halvt år. Ni som känner mig vet att Kraftstationen haft en stor (kanske för stor) plats i mitt liv! Och jag är fortfarande lika naivt kär…

När jag började på Kraftstationen fanns en glöd, glädje, professionalitet och ett dynamiskt arbetslag. Vi kämpade och slet, jag blev utmanad och jag lärde mig nya saker, jag växte och utvecklades! Att ladda om ännu en gång känns tröstlöst och tungt. Att vara del av en organisation (Svk) som jag upplever avgränsar sig från samhället och ofta är mer styrd av status och ojämställda hierarkier än att möta människor där de är. Är inget för mig… jag vill vara där livet är!

Det som jag i framtiden kommer att se tillbaks på och minnas är alla ni fantastiska ungdomar. Ni oförstörda, arga, ledsna, glada och levande individer som jag fått möjlighet att lära känna och möta. Varje dag har jag längtat efter er och att få snacka med er, spela kort, lyssna, utmana, besöka er, hjälpa er med musik och stötta er och ni har lärt mig otroligt mkt. Jag hoppas att varje möte har upplevts ärligt och äkta för det är sådan jag försöker att vara med alla mina fel och brister. Ni har alla lärt mig nya saker och inspirerat mig. Tack för att jag fått vara en liten del av era liv! Ni är anledningen att jag stannat kvar så länge! Det är ni som är Kraftstationen och det är ni som för kärleksbudskapet vidare och förändringens kraft! När jag blir gammal (äldre) och grå kommer jag tänka på er alla och skratta lite för mig själv och tänka, fan vad kul vi hade! Kanske är det ni som är ledare på en mötesplats där jag är medskapare…

Det är ni som delat era liv med mig!

Det är ni som gjort att jag trotsat ångest och sjukdom för att gå till jobbet!

Det är ni som gjort att jag älskat mitt jobb!

Det är ni och alla delade upplevelser som kommer göra de tunga dagarna ljusa och fyllda med värme!

Det är ni som kommer att förändra världen!

Jag finns kvar på Kraftstationen från den 12 augusti tills den 30 september. Kom in och drick en kaffe, önska en låt eller skäll lite på mig. Prata en stund, minns tillbaks på alla stunder vi haft och delat, läger utflykter men framförallt alla gråa ”vanliga” dagar vi hängt i caféet och bara funnits till…

Tack för att jag fått dela liv med er!

/Micke