Linero finns i mitt hjärta!
Kategori: Befrielsepedagogik
Från ingenting till någonting och tillbaks igen?
För ett antal år sedan började jag arbeta på mitt ”första” riktiga jobb som utbildad pedagog och fritidsledare. Efter att ha tackat nej till bra betalt jobb i slottstaden (Malmö) tog jag ett underbetalt jobb på Linero. Inte för att de var någon status i det. Nej, snarrare tvärtom ingen ville ha jobbet.
En trasig bil som låg på taket med glassplitter över hela parkeringen möte mig. Men jag kände direkt på intervjun att här hör jag hemma och detta är här jag ska vara. Här fanns nog den bästa ungdomslokalen jag någonsin sett/fått arbeta utifrån samt ett skrikande behov av en verksamhet.
Under några år på Linero byggde vi upp en underground rörelse helt utifrån ungdomarnas behov, intresse och kapacitet. Genom att skapa en kultur och musikförening helt uppbyggd av ungdomar var allt vi gjorde 100 % förankrat i området och i ungdomarnas liv. Ungdomarna satt i styrelsen, målade lokalen, skötte ljudet och byggde upp verksamheten tillsammans med mig…
Visst, det var fruktansvärt tufft jobb med inbrott, skadegörelse, tjafs, kärlek och kaos. Men det är ändå delar som alltid kommer att finans i en levande och utvecklande ungdomsverksamhet.
Jag kommer alltid minnas alla killar och tjejer som gjorde ungdomstjänst/samhällstjänst hos mig. Alla vardagliga möten med alla ungdomar, de lyckliga leendena som spreds när vi fick replokalen och när den ”feta” ljudanläggningen kom på lån från studiefrämjandet. Eller när vi körde Linerofestivalen med 1500 besökare (de var så många vi klarade av att räkna) program för de yngsta till de äldsta. En myllrande festival med allt från clowner, ponnyridning, matstånd, Ken ring, pedalens pågar, Behrang Miri samt alla ungdomar som själva ville uppträda eller delta i fotbollsturneringen. Eller de fiskeutflykter vi gjorde i min gamla skruttiga golf!
All samverkan med andra aktörer inom området. Men framförallt de gensavar som jag fick av ungdomarna när du själva utryckte betydelsen av verksamheten utifrån deras livsituationer.
Men att lokalen nu stått tom i minst sex år är fruktansvärt och helt absurt då behovet inte minskat utan snarrare ökat. Ungdomarna själva har t.o.m. gjort kraftansträngningar att själv driva igång verksamheten igen men motarbetats av …(vuxna?)
Men att den symbol som ungdomarna själva gjorde för föreningen pryder fortfarande väggen i lokalen och den scen som jag och min farsa byggde en kväll står odansat tom i ett hörn gör mig förbannad. Nu har ungdomarna (som nu är vuxna) som en sista del i sin kamp för sitt område tagit sig in och fotograferat loggan en sista gång…
Hur kunde det bli så här?
