För tre år sedan idag lämnade jag en av Sveriges bästa mötesplatser för ungdomar.
Den arbetsplats där jag fick genomföra och leva alla de pedagogiska visioner och drömmar som jag under min utbildning och tidigare arbetsplats burit med mig. Att få bygga upp en verksamhet tillsammans med ungdomar från grunden till en dynamisk ständigt nyskapande mötesplats. Att efter flera år landa vid det inkluderande mantrat: Jag är värdefull, Du är värdefull tillsammans delar vi livet!
Att få vara en drivande del av en öppen mötesplats i centrala Malmö. Där vi var heltidsanställd personal, hade miljonbudget och helt fantastiska lokaler i centrala Malmö och egen musikstudio (Detta blev så p.g.a. många års slit som projekt). Alla förutsättningar att lyckas fanns och visst lyckades vi. Sveriges tryggaste mötesplats enligt Ungdomsstyrelsen 2011, hur många studiebesök som helst, enormt många samarbeten med myndigheter och andra mötesplatser i Malmö, Köpenhamn, vi fick möjlighet att föreläsa om vårt arbete på en EU-konferens. Men det som framförallt var viktigt var att:vi möte ungdomar, inte bara att de fanns i våra lokaler nej. De var i allra högsta grad medskapare av verksamheten. Lokalerna var fulla av ungdomar, barn och unga vuxna. Vi delade liv! Vi hade mål!
Varför lämnade jag då?
Ja, det var ett av de svåraste och lättaste beslut jag någonsin tagit. Svårt för att Kraftstationen var en mycket stor del av mitt liv.När man är en representant och företrädare för en bra verksamhet med gott rykte vet alla vem man är och att man står för något bra (Vad nu det är). Man får status och beröm men det var inte det som drev mig i fyra år där. Nej, det var att få bygga upp verksamheten tillsammans med ungdomar och vara lyhörd för de behov som formade verksamheten. Att få vara en del av en demokratisk, kärleksfull och hårt kämpande verksamhet med höga mål om en bättre värld. Som levde i relationen med de som vi möte.
En dag blev det tydligt för mig att vi i personalgruppen inte längre förstod varandras tolkningar av ungdomarnas behov. Vi ville åt olika håll och i det då kände jag att Kraftstationens budskap är som jag skrev på väggen: Jag är en Kraftstation, Du är en Kraftstation låt världen få veta det. Precis som många andra kreativa verksamheter med fokus på förändring födds nog ofta tanken: Kanske ska vi sprida ut oss för att på så sätt vara goda krafter på olika ställen? Om vi inte kan verka tillsammans kanske vi ska verka var för sig men för samma kärleksbudskap. Kanske skulle vi pratat mer med varandra då...kanske var det bäst som det blev.
Det är en sorg att vi i personalgruppen skildes åt i frustration. Jag själv kände mig kränkt och ledsen. Det gjorde säkert personalgruppen med i min kritik mot verksamheten med.
Det är med stor sorg jag sett utvecklingen av Kraftstationen de senaste åren. Där besökarantalet sjunker och öppettiderna blir snävare och snävare. Kraftstationen ska vara Svk ungdomsdiakonala spjutspets enligt mig men är det inte idag (Kanske har man andra mål idag). Vi som arbetar ute i församlingar har otroligt svårt att få ihop personiella resurser, få en vettig budget och en någorlunda bra lokal. Därför provocerar det än mer när man som Kraftstationen har fantastiska möjligheter i personal, budget och lokal och snittar en kväll med fyra besökare. Kritiken fanns också när jag arbetade där, därför var vi tvungna att arbeta än mer behovsanpassat och reflekterat. Men vi fyllde lokalerna och vi delade liv!
Många skulle säga släpp det gå vidare, det är inte din kamp eller ditt problem.
Som jag ser Kraftstationen så är det inte som andra verksamheter. Om det nu är så att i snart tio år har verksamheten funnits och alla som besökt verksamheten känt sig delaktiga på något sätt är det bra. Men om det under några av dessa år (eller alla) funnits ungdomar och vuxna som känt att vi delat liv och utvecklats tillsammans då finns en helt annan känslomässig anknytning och intresse för att verksamheten ska få finnas kvar och kunna möta fler människor.
Kanske är det som det var under tiden jag fick vara en liten del av Kraftstationen. Att det faktiskt är en folkrörelse som berör människors inre! Jag älskar fortfarande Kraftstationen och vill inget hellre än att den ska leva kvar men då måste den hitta tillbaks till ett fokus där den berör människors själ. Annars är den inget annat än en lokal med vuxna människor och ungdomar som stirrar på varandra. Utan att veta varför de är där!
