befrielsepedagog.blogg.se

Två dagar kvar till åtta månaders föräldraledighet…

Förväntan, oro och längtan!

Precis som vanligt känns det sådär att lämna jobbet. Har nog en förbannelse över mig och mina tjänster. Har hittat en svinbra vikarie och lyckats få henne anställd. Men dock väljer min arbetsgivare att endast ta in henne på 50 % och då är frågan… Har hon rätt förutsättningar att lyckas?

Mycket kommer att falla i bitar och många lyckade samverkans former måste tas tag direkt om åtta månader. Pengar ska sparas och kvalitet ska sänkas tillfälligt…

Men jag vet att hon kommer att bygga upp något nytt och helt fantastiskt tillsammans med ungdomarna.

Två dagar kvar…

Saknar redan alla ungdomar och alla mina fantastiska medskapande kollegor. Så TACK! Alla ni som jag får bygga tillsammans med. Det är i relationen med er som vi tillsammans skapar underverk, möten och relationer.

…

För ett tag sedan gjorde jag en arbetsintervju för en tjänst…

Kanske var det meningen att genomföra intervjun men inte att få tjänsten.

Oavsett så var det viktigaste att jag för första gången på mycket länge tappade fotfästet inte för att intervjuen var särskilt annorlunda eller tillspetsad. Nej, utan för hur en av de som intervjuade såg på mig och lät det lysa igenom sin profession. Genom att ha ”kollat” upp mig, mina tatueringar och politiska ställningstagande innan. Ställde hon privata och kränkande (enligt mig) frågor. Jag valde att svara på vissa och vissa menade jag var inte relevanta i sammanhanget.

Efteråt tackade jag henne för att hon ställt utmanande frågor till mig.

Vad vill jag då mena på med detta?

Jo, att vi som vanligtvis tillhör en norm som inte ofta blir ifrågasatt bör ta till oss upplevelser som denna. I mitt arbeta med människor som faller utanför normen är detta vardag, de blir alltid bedömda utifrån hur de ser ut eller hur samhället väljer att tolka in deras funktionsbegränsning. Att bedöma människor utifrån hur de ser ut, vilken politisk läggning eller vilken kultur man identifierar sig med är helt förödande. Inte bara för den som möts av denna människosyn utan också för den som faktiskt bär människosynen i sitt inre…

Därför blir kontentan idag att oavsett hur gammal kunskap är kan den idag vara högaktuell:

"Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen - på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.

Därför ligger fördomarna alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks."

- Olof Palme, 1965

Från ingenting till någonting och tillbaks igen?

För ett antal år sedan började jag arbeta på mitt ”första” riktiga jobb som utbildad pedagog och fritidsledare. Efter att ha tackat nej till bra betalt jobb i slottstaden (Malmö) tog jag ett underbetalt jobb på Linero. Inte för att de var någon status i det. Nej, snarrare tvärtom ingen ville ha jobbet.

En trasig bil som låg på taket med glassplitter över hela parkeringen möte mig.  Men jag kände direkt på intervjun att här hör jag hemma och detta är här jag ska vara. Här fanns nog den bästa ungdomslokalen jag någonsin sett/fått arbeta utifrån samt ett skrikande behov av en verksamhet.

Under några år på Linero byggde vi upp en underground rörelse helt utifrån ungdomarnas behov, intresse och kapacitet. Genom att skapa en kultur och musikförening helt uppbyggd av ungdomar var allt vi gjorde 100 % förankrat i området och i ungdomarnas liv. Ungdomarna satt i styrelsen, målade lokalen, skötte ljudet och byggde upp verksamheten tillsammans med mig…

Visst, det var fruktansvärt tufft jobb med inbrott, skadegörelse, tjafs, kärlek och kaos. Men det är ändå delar som alltid kommer att finans i en levande och utvecklande ungdomsverksamhet.

Jag kommer alltid minnas alla killar och tjejer som gjorde ungdomstjänst/samhällstjänst hos mig. Alla vardagliga möten med alla ungdomar, de lyckliga leendena som spreds när vi fick replokalen och när den ”feta” ljudanläggningen kom på lån från studiefrämjandet. Eller när vi körde Linerofestivalen med 1500 besökare (de var så många vi klarade av att räkna) program för de yngsta till de äldsta. En myllrande festival med allt från clowner, ponnyridning, matstånd, Ken ring, pedalens pågar, Behrang Miri samt alla ungdomar som själva ville uppträda eller delta i fotbollsturneringen. Eller de fiskeutflykter vi gjorde i min gamla skruttiga golf!

 All samverkan med andra aktörer inom området. Men framförallt de gensavar som jag fick av ungdomarna när du själva utryckte betydelsen av verksamheten utifrån deras livsituationer.

Men att lokalen nu stått tom i minst sex år är fruktansvärt och helt absurt då behovet inte minskat utan snarrare ökat. Ungdomarna själva har t.o.m. gjort kraftansträngningar att själv driva igång verksamheten igen men motarbetats av …(vuxna?)

Men att den symbol som ungdomarna själva gjorde för föreningen pryder fortfarande väggen i lokalen och den scen som jag och min farsa byggde en kväll står odansat tom i ett hörn gör mig  förbannad. Nu har ungdomarna (som nu är vuxna) som en sista del i sin kamp för sitt område tagit sig in och fotograferat loggan en sista gång…

Hur kunde det bli så här?

Var finns du mitt kall?

Vart ska jag styra mina steg och mot vilken horisont ska sända min blick?

Är det just här som vi kommer att bygga upp en grogrund och öppen miljö för en mötesplats?

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Under alla år jag kämpat med öppna mötesplatser ser jag bara behovet öka av neutrala fristader fria från samhällets sjuka ideal. Men var, ja var finns möjligheten att bygga helt från början? Ungdomar berättar för mig om ett samhälle där de är tvungna att stjäla potatis på nätterna av bönder, där man skamset ber om blöjor till sitt barn på facebook… där man inte har råd att äta sig mätt varje dag. Ja, detta är i landet Sverige som någon gång för många år sedan hade något som kallades välfärd!

Jag vill vara del av en mötesplats där majoriteten av alla som kommer dit kan känna sig hemma. Där varje individs unika värde lyfts fram, där vi lär varandra nya saker och där relationerna bär oss igenom kriser och konflikter. Där både vi som personal och de som väljer att vara medskapare av mötesplatsen kan undervisa varandra och omkasta våra världsbilder…

I vilken kommun, organisation finns den möjligheten just nu? Kanske är det på Gasverket i Eslöv kanske inte.

Först måste all personal ha skäliga löner, 100 % tjänster och mandat att göra sitt jobb. Vi måste sluta prata utifrån föreställningar/föråldrade bilder om hur vi tror att en mötesplats bör se ut. Kompetent personal bör sättas just där de har sin spetskompetens och inte få tjänster utifrån kön, vänner eller status. En ständigt pågående kollektiv reflektion kring värdegrund, människosyn och pedagogik bör ligga som en röd tråd genom terminerna. Jämställdhet, normkritisk beteende och en relevant utvärdering av ungdomarna/personal bör vara givna element.

 Långsiktiga och genomtänkta mål måste styra men framförallt måste allt bygga på en omvärldsanalys och helt styras utifrån de behov som finns i det område som vi är satta att verka i. Aktiviteter ska inte vara grunden för verksamheten utan värdegrunden och pedagogiken ska vara utgångspunkten inget annat. Sedan kan aktiviteter och utformningen komma. All form av förändringsarbete tar tid, engagemang och kraft men om det sker i symbios med de som vi önskar möta så berikar det alla som är del av processen.

Med insikten om att det INTE är vi som har någon form av sanning. Utan ett ansvar att se till att olika sanningar lyfts, stötts och blötts bidrar vi till den utvecklingsfas och den inneboende kraften hos varje människa. Vårt ansvar är att driva en trygg, tolerant, öppen, reflekterad och utvecklande mötesplats gör vi inte det så hamnar man lätt i att bedriva någon form av låt gå verksamhet med outtalade regler och normer som på olika sätt bidrar till fördomar och att ogenomtänkta normer och regler formar verksamheten.

…

Ni som läser detta, var är ni och vart är ni på väg?

Jag vet att vissa av er för era egna kall i olika sammanhang och i olika miljöer.

Hade varit spännande att få höra era tankar…

I en tid av allt fler otrygga, stressade och nertyngda människor i min närhet infann sig behovet av att blogga än en gång…

Med en liten reflektion kring hur svårt det enklaste kan vara. Att älska oss själva för de vi är och att våga leva ut de inneboende drömmar och kvaliteter som vi bär i våra själar. Hur står vi ut i ett ständigt mer krävande samhällsklimat med skönhetsideal och tips för att lyckas bli smal, smart och framgångsrik…?

Själv har jag börjat odla skägg. Det är för en god sak (se: Skäggkampen 2014 på fb) men det är också för mig själv en påminnelse om att mer sträva efter de inre kvaliteterna som jag har och inte de yttre ideal som samhället tycks förespråka. Det kan tyckas enkelt och på ngt sätt infinner sig ett lugn när mitt fokus söker sig mot mitt inre och de bärande relationer som jag har. Istället för de krav som finns för att passa in i normer. Men jag märker hur mkt det påverkar andras sätt att se på mig. Inga snygga tjejer spanar längre på mig på stan, folk på kommunen i Eslöv ger mig pikar som – Har du varit med i Robinsson eller – Hur länge var du föräldraledig egentligen? Vänner förespråkar att jag nu har rätt att bära flanell skjorta och köra svulstig pickup. Eller att okända människor kallar mig terrorist och taliban som ett skämt liksom.

Tänk att ett litet sketet skägg kan få folk att se på mig med andra ögon och framförallt ta sig friheter att tala om för mig hur jag genom mitt utseende ska bete mig annorlunda eller att jag numer tillhör ett annat fack. Egentligen bara för att deras bild av mig har förändras, eller hur deras fördommar färgar deras sätt att möta mig. Jag är ju den samma som jag alltid är… eller?

Ett litet skägg, tänk då hur vi bemöter, ser på och dömer varandra varje dag utifrån yttre ideal och förutfattade meningar.

Vi måste hela tiden påminna oss själva om hur vi ser på varandra! Mer skägg åt folket!

Än en gång visar Svenska kyrkan sin djupa tilltro till sina församlingspedagoger. Fem utbildade och erfarna församlingspedagoger söker en församlingspedagogtjänst men man anställer en folkhögskolelärare. Samma sak i Malmö för ett tag sedan men man anställer en fritidsledare istället för ett antal utbildade pedagoger.

Varför utbildar vi oss? Varför har vi en spetskompetens inom just församlingspedagogik? När ska vi kunna få tjänster som lärare, präster eller poliser? Bara för att vi är likvärdiga i vår kompetens inom vissa områden betyder det inte att vi har samma kompetens, eller? Varför är en präststudent automatiskt kompetent som församlingspedagog? Är vi så värdelösa att man församlingarna bedömer oss som totalt okompetenta?

Detta handlar inte om enskilda individers kompetens eller kvalitet. Nej, det handlar om en luddig, ostrukturerad idioti och inkompetens utifrån Svenska kyrkan som arbetsgivare.  Om man nu inte vill ha församlingspedagoger varför utbildar man då oss? Varför är en man direkt mer kompetent än en kvinna i Svenska kyrkans rekryteringar gällande församlingspedagoger? Varför finns det något som heter församlingspedagog eller likvärdig utbildning?

Så länge Svenska kyrkan administrerar sig själv och sina oförankrade utbildningar och strukturer. Snurrar samhället vidare i en helt annan fart och riktning. Desto mindre kyrkan tror sig behöva sina församlingspedagoger desto mer välkomnar samhället dem. Desto mer kyrkan strävar efter skolans pedagogik(som står sig väl i världens kunskapssyn, eller. PISA?) desto mer strävar skolan efter en mer human, existentiell och inkluderande pedagogik (kanske som den som församlingspedagogiken har sitt ursprung i).

Då behoven inte försvinner utan snarare växer för församlingspedagogik i dagens samhälle. Församlingen är vi och finns inte för kyrkan, kyrkan är vi och vi finns inte för organisationen.

Öppna ögonen, öppna dörren och framförallt öppna hjärtat!

”Att säga det sanna ordet – vilket är arbete, praxis – är att förändra världen, men det är inte ett privilegium för ett fåtal människor att säga detta ord, utan samtliga människors rättighet. Följaktligen kan ingen ensam säga det sanna ordet – inte heller kan någon säga det för någon annan, i en preskriptiv handling som berövar andra deras ord.” /Paulo Freire

Hur kan vi låta självutnämnda profeter ta tolkningsföreträde för folkets önskan? Gång på gång luras vi att tro att saker är på ett visst sätt eller att tolkningar baserade på tyckande och halvsanningar ofta ligger som grund för de ”bevis” som profeten agerar utifrån. När ska vi börja se mönster av återkommande misslyckande och fokus på egna drömmar istället för att faktiskt göra det jobb som de är satta att utföra? Allt för sällan vågar vi att stanna upp och faktiskt fråga oss är detta ett luftslott och en helt missriktad illusion av något som för de som är del av den är sann? Men för alla andra är det ett tomt, och helt oförankrat rum…men det är ju för er och de som de talar… det är ju vi som betalar!

Varför låter vi oss ledas av karismatiska lärare, fritidsledare, präster och annat pack? Så länge vi tror att saker och verksamheter måste vara på ett visst sätt så länge är vi fast i ett förtryck. I en oförmåga att våga förändra eller störta den kultur som vi är del av. Visst man vinner nästan aldrig popularitetspoäng i den ”vuxna” stela världen men är det för dem som vi som ledare och pedagoger är satta att verka?

Nej, det är i mötet med människor som framtiden och förändringen bor. Det är i det äkta som vi växer. Äkta och ärliga mot oss själva och de vi önskar möta.

Undervisning som ett utövande av dominans stimulerar elevernas godtrogenhet med det ideologiska syftet (ofta inte uppfattat av lärarna) att indoktrinera dem till anpassning till en värld av förtryck.

Allt för ofta kan de som förtrycker eller göds av folkets rädsla mena på att det är utopiska och galna tankar om att något som ett förtryck ens skulle existera. Vi som förkunna befrielsens underbara ödmjukhet är alltför ofta omringade av tvivlare och uppgivna själar. Men det är just då vi måste höja blicken och se efter andra som precis som vi inte har gett upp. Drömmen om en bättre och mer rättvis värld.

Vad betyder en öppen mötesplats?

Menar vi med ”öppen mötesplats” att det är öppet, tänt och tillgängligt? Eller gömmer sig något mer dynamiskt och laddat bakom orden?

Kanske är det ändå just där det har sin början i det öppna och tillgängliga. Att vara öppen betyder ju att inte vara stängd eller redan från början otillgänglig. All förändring och möten har sin början i oss som individer och människor. Är vi inte öppna kan vi aldrig heller skapa öppna rum, möten eller mötesplatser.

Öppna för olikheter, olika syn på saker men framförallt öppna för att möta andra människor. Inte övertyga, omvända, förändra dem nej, möta dem!

Men lika viktigt är lokalen dess placering men framförallt möjligheten att utforma den utifrån de behov som finns hos de som är med och bygger upp dess innehåll. Allt förändras ständigt och jämt och kommer att göra det oavsett vi vill eller inte. Därför bör en välförankrad verksamhet förändra sin lokal hela tiden även om den pedagogiska grunden förändras lite långsammare. Man ska inte förändra för förändringens skull utan för att ett behov ligger som grund.

Men kanske är det framförallt kulturen och värdegrunden som är hjärtat i det öppna. Det är där det sanna och det som verkligen speglar våra avsikter finns. Oavsett om vi kan utvärdera en verksamhet som god eller bra med en tillräcklig statistik. Så kan det betyda i princip ingenting alls och vad är det vi visar på egentligen? Att vi har besökare visst men på vilket sätt har vi möt dem och de oss? Hur utvärderar vi det utan att det endast blir en gissning från vår sida som förmedlare? Hur inventerar vi det vi som förmedlare sänder ut? Hur landar det? Hur missriktade eller lyckad är våra insatser och möten?

För varje gång vi använder en sanning eller uttalar oss kring verksamheten så måste vi vara medvetna om att vi endast är en liten pusselbit i ett stort pussel. Det vi kan tala om och för är endast den pusselbiten som vi själva är.

Kunskap är mer än betyg!

Varför landar vi så ofta i att försöka tolka varandras kunskap som viktig eller oviktig? Att försöka jämföra oss med varandra för att se vem som är bättre eller smartare än någon annan? Vem är då vi som har den makten eller kompetensen att avgöra människors värde eller syn på kunskap?

Ständigt påminns vi om hur viktigt och avgörande betygen och bedömningarna av vårt kunnande är i skolan och i samhället. Men är de viktigt egentligen? Jag skulle kunna tycka att betyg är viktiga om de hade sett till varje människas eget utgångsläge och centrum och sett till att varje individ ska växa mot sin egen personliga utveckling. Inte att utifrån smala och trånga rammar försökt forma människor till en sann och förutbestämd kunskaps avbild.

För mig som gick genom gymnasiet och aldrig förstod varför jag skulle kunna saker för någon annans skull. Blev det aldrig viktigt med betyg eller att infoga mig till den kunskaps mall som mina lärare ville forma mig i. Jag ville mer och längre bort mot nya saker mot viktiga saker. Mina betyg gav en medioker bild och visade på att jag var tämligen dålig på att tillgodose mig kunskap (utifrån skolans mått). För några år sedan läste jag upp mer än hälften av alla mina gymnasieämnen. På ett år läste jag in nästan två års kurser samtidigt som jag arbetade heltid. Jag höjde mina betyg med många poäng och hade MVG i alla utom ett ämne.

Vad visar då detta? Att jag blivit smartare och nu kan tillgodo se mig kunskap på gymnasienivå? Knappast, snarrare att om man är motiverad så kan man lära sig nästan vilken skit som helst och prestera den för någon annan. Då får man bra betyg och besitter en bra kunskap… eller?

Jag läste upp betygen för min egen skull. För att bevisa för mig själv att jag inte var dum i huvudet. Visst det var jobbigt men det var inte svårt. Men har det haft särskild betydelse för min kunskap som människa. Nej, tyvärr. Lika lite som jag lärde mig i skolan då lärde jag mig nu. Nästan all min kunskap har jag tillgodo sett mig själv med. Genom livet, folkbildningen, litteratur, forskningar och möten med människor.

Jag har en pedagogisk examen, gått UGL föreläst för EU representanter, ärkebiskopar och träffat stadministern. Allt detta på grund av mitt arbete och min kunskap. Jag har uppfyllt de mål och drömmar jag såg som visioner för tio år sedan. Under de senaste åren har jag fått människor att känna sig viktiga och värdefulla. Vandrat vid sidan av människor i svåra och lätta perioder. Byggt upp verksamheter tillsammans med människor. Fått möjligheten att lära känna fantastiska människor och lärt mig nya saker och anat mitt eget värde som människa. Detta är sann kunskap och inte redan förutbestämda mönster, betyg sätt det!

Ett demokratiskt kunskapssamhälle måste erkänna och ta tillvara olika former av kunskap.

Ömsesidig respekt för olika typer av kunskap är centralt i ett samhälle där alla människor

kan känna sig inkluderade och delaktiga i samhällsutvecklingen. Av det följer också att

olika ämnen i skolan mycket väl kan bygga på olika kunskapssyn.(http://www.skolverket.se/polopoly_fs/1.100659!/Menu/article/attachment/kunskapsbedomning_och_kunskapssyn.pdf)

(Detta är skrivet inte för att jag vill. Nej, utan för att jag måste. När så många fantastiska människor hört av sig till mig med en djup oro inför att den känsla som många av oss älskat och fortfarande älskar kanske har rymt. Måstet jag i alla fall skriva något om det. Inte för att detta på något sätt är en kritik mot något eller någon utan för att värna om det som vi alla varit del av att bygga upp tillsammans. Som för vissa av oss är mer mycket viktigt)

Tänk att det fanns en plats. Som man inte riktigt visste, finns detta på riktigt eller är det jag som drömmer! En fristad, en varm plats dit man kunde komma som den man var och äta soppa, mötas och växa som människa. Lära sig spela musik, utmanas, bli en bättre människa, lyssna på bra band, ja allt var möjligt!

Alla fick plats, oavsett var man bodde, hur mkt eller lite pengar man hade, oavsett om man brukade eller inte brukade, vilket språk man talade eller vem man älskade…

Under många, många år utvecklades platsen, människorna ja till och med kvarteret där denna verksamhet befann sig. Folk reste långväga för att få ta del av den känsla som växte fram mellan människor som var del av denna verksamhet. Många politiker och chefer försökte tygla och forma verksamheten men varje gång var det som att känslan av kärlek gled förbi och överlevde och utvecklades. Några försökte efterlikna det som växt fram men förgäves…Det var något helt unikt!

På vintern var en särskild högtid då många sökte sig till den varma verksamheten. Det fanns obegränsat med plats och toleransen var hög. Kaffet flödade och det var trångt men ändå inte i lokalen. Det fanns plats för alla.

Men så en dag var det något som hände och soppan man bjöd på smakade inte längre lika gott, den hade tappat smaken. Precis som den känslan som burit alla i själen… den var någon annanstans. Den hade flyttat in i hjärtat på vissa, i djursjälar på andra men många som förut älskat verksamheten kände ett obehag och en tomhet… växa fram.

Kanske var det såhär att känslan vandrat vidare till något annat ställe, kanske höll något annat på att hända. Många gick vidare till andra ställen, vissa längtade tillbaks andra gav upp.

Men ingen rök utan eld.

Vem kan hitta Kraftkänslan, när soppan inte längre är salt?