befrielsepedagog.blogg.se

Var det en dröm… nej, hela staden var full av präster och diakoner! Usch! Vilken tur att de var lättidentifierade med sina små söta frimärkskragar. De stoltserade omkring som halvgudar och kände sig viktigare än oss andra dödliga och ”obildade” människor. Vad är det som slår an i mig när jag ser dem? Är det den självutnämnda predikantens nöjdhet och tolkningsföreträde? Är det deras avskyvärt höga löner? Är det alla möten (icke möten) och erfarenheter som jag delat med präster de senaste åren? Vem vet, oavsett så känner jag mig fri och levande när jag slipper deras sällskap! Hoppas de väljer en representativ företrädare för sitt skrå för jag tror på en omstörtning av maktstrukturen inte en idoldyrkande, ryggdunkar-kultur. 

Jag tror på Gud, Svenska kyrkans möjlighet att vara en folkyrka men jag tror inte på den maktstruktur som råder idag!