Slutet på ännu en termin. Ångesten över allt som jag inte hann med kryper fram…
Samtidigt borde jag vara nöjd. Ny tjänst, nya utamningar och nya ungdomar. Alla grupper har nu juluppehåll och snart jag med. Alla verkar nöjda och tillfreds med terminen som gått.
Är vi i fas med allt inför nästa termin? Har jag bokar rätt lägergårdar? Har jag hunnit se och möta alla ungdomar?
Det viktigaste är nog att dagar som denna. Vara kritisk mot sig själv men framförallt vara stolt och nöjd med allt som man gjort. Att med en så öppen syn som möjligt försöka bedriva verksamhet för barn och ungdomar. Med ett tydligt fokus på allas lika värde, utifrån en normkritisk och dynamisk pedagogik. Att tillsammans med ungdomar bygga upp verksamheten inte utifrån de ramar som vuxna sätter, nej, helt utifrån barnen och ungdomarnas perspektiv.
Har nog varit en rätt bra termin ändå!
Laddar inför nästa…
Igår besökte jag ett äldreboende med mina kollegor för att sjunga julsånger för de äldre…
Jag hade en bild av hur eftermiddagen skulle bli… men den blev allt annat än jag tänkt.
Mitt liv snurrar rätt så snabbt just nu och mina tankar är fulla av saker som måste göras inför jul, bilar som måste lagas och allt som måste vara i fas inför nästa termin. Vänner som inte mår bra och en massa andra saker.
Men när jag kom in på äldre boendet och möte två små tanter (ni vet hur dem ser ut va?) Små, på utsidan men otroligt stora på insidan. Sådana tanter som kokar mängder med kaffe, bakar kakor i timmar för att komma till äldreboendet och se till så att de äldre får lite riktigt julfika till andakten. Detta gör de på sin fritid för att sprida julglädje.
När de äldre rullades in, komma vankande in och placerades på stolar i rummet så tänkte jag undrar om de kommer kunna sjunga med i låtarna… kommer de ihåg texterna, kan de ens läsa i psalmböckerna? Hör de ens oss sjunga?
Vad som sen hände vet jag inte riktigt…
Man kan prata om under, uppenbarelser eller att komma till insikt.
De äldre sjöng, nynnade, och önskade fler och fler jullåtar som Aase spelade. De fikade gott på lussebullarna och en tant kunde inte ens höja kaffemuggen när hon drack så hon fick ett sugrör. En annan tant såg till så att hon fick kakor. De hjälptes åt stöttade varandra. (Personalen var ju inte med) och de levde upp!
En tant utbröt: Jag är 96 år tänk att jag får höra julmusik en gång till i mitt liv, tack!
En annan tant sa: För var jag någon, nu är jag ingen men alla runt henne protesterade och sa du är visst någon. Och hon berättade om sitt liv och resor till Spanien och drog några roliga minnen.Bland annat om när du gick luciatåg på ett amerikanskt hotell och amerikanarna trodde det var KKK som kom!
Flera minnen kom tillbaks och de berättade i mickrofonen för oss alla, om resor, tankar och känslor. De tog över ”showen” och ägde rummet!
När jag gick därifrån igår ringde min vän (han som inte mår bra) och var nog uppfylld av mötet med de äldre. Mina tankar genomsyrades av att leva fullt ut. Med en insikt om att snart är det vi som sitter på ett äldre boende
… och kanske kanske finns det då några små tanter(ni vet hur dem ser ut va?), Små, på utsidan men otroligt stora på insidan. Sådana tanter som kokar mängder med kaffe, bakar kakor i timmar för att komma till äldreboendet och se till så att de äldre får lite riktigt julfika till andakten. Detta gör de på sin fritid för att sprida julglädje.
Hoppas att de finns sådana tanter när jag sitter på äldreboendet så att jag kan minnas, resor, känslor och människor som jag delat mitt liv med!
Och kanske övertalas personalen här i församlingen att följa med och sjunga julsånger även då!
