befrielsepedagog.blogg.se

 

Det är som förändrande och skapande varelser som människor i sin permanenta relation till verkligheten producerar inte bara materiella varor – påtagliga projekt – utan också sociala institutioner, idéer och begrepp… Människor kan – i motsats till djuren – dela upp tiden i tre dimensioner – det förgångna, nuet och framtiden. (Paulo Freire)

Ibland undrar jag hur mycket sorg vi människor tål på en gång? Min morfar är död, han blev 98 år gammal och jag kan inte med ord beskriva den stolthet jag känner över att vara släkt med honom. Den mest ödmjuka och vänligaste människa jag möt är nu död. Kanske dog han av längtan efter mormor eller kanske av längtan efter att slipa lida av smärtor och plågor.

Plötsligt rubbas det fundament som kan kallas släkt, ursprung och en del av min identitet. Jag kommer för alltid att minnas somrarna i Melbystrand när vi åt frukost i solen, lekte med ångmaskiner och gick till havet. När du och jag lyssnade på stenkakor på din grammofon tills mormor blev tokig över skränet. En gång gav jag dig en present som det stod: ”världens bästa kompis” på… kanske inte var helt sant men det fanns ingen som det stod: ”världens mest ödmjuka, sanna och ärliga vuxna människa jag känner!” på. Jag bifogar här en av de låtar vi lyssnade på när jag var liten. Den handlar om längtan och om relation. Den kan säkert vara brutal men just nu ekar denna i min själ och jag tycker att den fånga känslan av hur jag känner mig. Som ett övergivet djur utan redskap för min sorg... 

(Lejontämjarens dotter)

…
"Vi måste nu skiljas, min bruddräkt du ser.
Hav tack, kära vän, nu vi råkas ej mer.
Jag tvingats att giva en främling min hand.
I morgon går färden till främmande land.

Du blickar så ömt. Du mig säkert förstår.
Förlåt kära vän, men jag torkar en tår.
Men hör hur min brudgum han ropar igen.
Farväl nu för alltid min älskade vän."

En kyss nu till avsked hon lejonet ger,
men mannen vid gallret nu lejonet ser.
Med ens är dess saktmod och mildhet förbi.
Det reser sig häftigt i fullt raseri.

Den väldiga svansen nu svängningen tar,
och Selma står dödsblek, men fattning hon har.
Att bedja och hota är fåfängt beslut,
för dörren står djuret. Hon slipper ej ut.

"Kom hit med en bössa," nu främlingen skrek.
"Ett skott skall väl ända den blodiga lek."
Och dödstystnad härskar, geväret han får.
Han laddar, nu djuret hans mening förstår.

Och lejonet rasar i fängslande bur,
vill Selma försvara men vet icke hur.
Ett rytande skallar. Barmhärtiga Gud.
I stycken slet lejonet främlingens brud.

Och sedan det druckit den älskades blod,
det lägger sig stilla med nedslaget mod.
Vid bleknande liket det väntar få tröst,
en kula, som mördande sårar dess bröst

 

 

Nu är det cirka tre dagar kvar innan jag lämnar Kraftstationen. Svårt att sätta fingret på känslorna av lättnad och samtidigt en djup separation från något som jag älskar. Så nu vänner efter att blivit avtackad av arbetslaget på ett fantastiskt sätt väntar nerpackning och uppladdning inför fredagens stora kväll!  

Vi är alla djur!

Men jag funderar skulle man inte kunna byta ut minkarna mot ex. andra ”burdjur”? Kanske några livstidsdömda fångar från något fängelse som fångvården skulle vilja visa upp. Eller skulle det kränka integriteten och värdigheten? Jag fyller trettio snart kanske man skulle fylla en bur med präster lite sådär som ett käckt inslag till kaffet…

Oavsett så mår jag illa när jag tänker på hur vi behandlar djur som produkter för våra sjuka behov. Var, ja säg var och hur vi förvaltar den värld och skapelse som vi är del av? Vad ger oss rätten att sätta oss i någon form av förtryckar position som någon form av halvgudar? Visst vi har under lång tid ätit kött och använt päls och skinn, visst. Men för inte så länge sedan förvaltade man djurens resurser på ett vetigt sätt. Djuren levde inte i en industriell form utan i samklang med människor på gårdar i små samhällen. Vi dödade inte för dödandet eller små delar av djuren, man dödade för att överleva. Idag finns det många vetiga alternativ och egna insatser som kan göra världen till en mer ödmjuk och kärleksfylld plats!

Jag identifierar mig ibland med surrikaterna, efter Gabbies inläsning av min djursjäl... =)

 

Verklig solidaritet finns bara i avsikter byggda utifrån kärlek. Att säga att man verkar för befrielse och människors egen möjlighet att förändra sitt eget liv är ädelt. Men om det endast är vackra ord blir lögnen större och genomskinligare än ett tomt fiskenät. Vi måste skrota gamla traditioner om att den som tror att hen kan något ska undervisa andra. Det kan aldrig vara så, vi undervisar varandra för ingen är väll någon form av halvgud?

Först när vi ser de vi vill möta som människor, jämlika så är vi början av vad som kan bli en fantastisk process. Allt för många försöker sälja in sina ”magiska” modeller och projekt som ex. arbetsförmedlingen. Men med vilken människosyn ser de på människor utan jobb? Inte fan ser de dem som jämlika och levande människor. Lika lite som regeringen bryr sig en millimeter om att folk utan bostad fryser ihjäl i vinter! Jag tror att om insatser för andra människor ska ledas av någon ska de ledas utifrån ett jämlikt och kärleksfyllt förhållningsätt och inte utifrån pengar eller föreställningar som bygger mer på vad man tror än på vad de som de handlar om vet att det egentligen handlar om. 

Handlar kyrkovalet endast om att vi måste rösta för att Sverigedemokraterna inte ska få för stor makt? Visst låter jag min hund demolera deras skitreklam men ändå. Jag tycker att fokus flyttas från vad de egentligen handlar om.

Jag kan inte förstå hur någon som kallar sig kristen kan rösta på Sd överhuvudtaget men det får stå för var och en.  Det jag vill framlägga är att om fokus i ett val är att rösta så att det ”onda” inte ska komma in så visst det finns en liten poäng. Men den stora meningen måste väll ändå vara att vi som nu är medlemmar av kyrkan ser en poäng med att engagera oss och rösta fram hyfsat vettiga människor som kan företräda de värderingar som vi tycker är viktiga? Eller att vi själva organiserar oss och gör skillnad.

Min syn på detta kyrkoval handlar mycket om att jag tror att det krävs en total omstörtning i utbudet av valbara kandidater. I min hemförsamling kommer jag rösta på den person som jag träffat, talat med och som jag tror kan föra fram sunda och kreativa tankar till vårt lokala kyrkoråd. Men jag tror att inför nästa kyrkoval måste jag själv engagera mig i någon form då jag tycker att det mesta jag läst om i detta val är uppbyggt på klichéer, konservativa och inskränkta värderingar och ren bullshit! 

Svenska kyrkan är alla som är medlemmar det betyder att förmodligen är du som läser detta är medlem och röstberättigad. Då knappt 11 % röstar så gör din röst stor skillnad . Det är lätt att säga att jag inte vet något om valet eller vem jag ska rösta på… men ta reda på det då! Det är ditt ansvar!

Valet är på söndag och sker i den kyrka/församlingshem som ligger närmast din bostad (förmodligen). Har du fått hem röstkort läs på dem eller ring/mail din församling.

Jag drömmer om en levande, tillåtande, inbjudande, trygg folkkyrka som vågar ta ställning och finnas där människor finns och bryta gamla tröga mönster!

Vad tror du på?

 

 

Kanske är vi alla fula ankungar i vissa sammanhang.

Kanske är vi det hela livet.

Kanske gör vi varandra till det.

Kanske är det så att vi helt enkelt kan befria varandra från känslan av att vara en ful ankunge?

Allt för ofta får hör man andra människors reflektioner om hur man borde göra, hur man skulle vara och vad man gjort fel. Lika ofta yttrar man sig säkert själv mer utifrån sin egen situation och inte utifrån den man vill tala om. Men varför är vi så snabba med att värdera andra människors beslut och tankar? Gör det oss till bättre människor? Varför låter vi deras tankar nå in i våra hjärtan? Varför ger vi tillbaks med samma mynt?

 

 

När ska jag leva mitt liv för mig, gör de saker jag tror på?
När ska jag våga vara mig själv och fånga de drömmar jag vill nå,
så när kommer jag leva mitt liv för mig? (Millencollin låten E20 Norr)

Läste en artikel i morse om Camilla Läckberg där hon menar att om vi vill lyckas så måste vi våga satsa och strunta i jantelagen. Göra det vi tycker är roligt och gå in med all kraft vi har omge oss med positiva och kompetenta personer. Kanske är det just så att om vi bara vågar tro på oss själva så är halva resan gjord. Ofta tänker jag att vi är så nertryckta och uppgivna i vår syn på vår egen förmåga att förändra livet. Vi kan stötta andra och mena att de borde ta klivet och satsa men när det gäller oss själva är vi fega och osäkra. Ofta radar vi upp alla tänk om… Men hur ofta tar vi klivet ut i det okända bara för att vi har lust?

Därför känns det gött att jag nu står på en kant och beredd att kasta mig ut i det okända. Många av mina vänner menar att det kommer att gå mycket bra och att jag kommer att göra stor skillnad för de människor som jag kommer att möta de närmaste åren. Men själv är jag nervös och lite osäker men jag tränar mig i att tro på mig själv. För jag tror att om vi aldrig vågar testa nya saker och kasta oss ut i det okända kan vi inte heller utvecklas och växa.

Min dröm har alltid varit och kommer så att vara ett tag till att bygga upp en mötesplats där ungdomar och vuxna driver verksamheten tillsammans och delar ansvaret för hur verksamheten ska få utvecklas. Där så många som möjligt kan känna sig välkomna och ”hemma”, trygga, delaktiga och växa. Efter åtta år nu så har jag en bredd kunskap och varje ny utmaning är ytterligare en merit och upplevelse som kan bidra till min dröm. Varje ny relation och möte berikar mitt liv och tillsammans kan vi undervisa varandra till att hitta vår egen kunskap.

Jag bär en dröm om att en dag få bygga upp en mötesplats tillsammans med er! Jag tror på den och när jag vågar ta nästa steg så kommer det att bli en verklighet.

 

Att säga det sanna ordet  - vilket är arbete, praxis – är att förändra världen, men det är inte ett privilegium för ett fåtal människor att säga detta ord, utan samtliga människors rättighet. (Paolo Freire)

Var och en av oss äger lika stor rätt till att benämna världen. Det är när vi tolkar den värld vi är del av som vi kan förändra den. Se kritiskt, förändra, dra slutsatser och reflektera. Detta är nödvänliga behov hos varje enskild individ i en process (livet). Detta kan inte ske i monolog utan måste ske i relation med andra människor, först då kan vi se oss själva.

Därför målar vi ofta in oss i hörn i föreningar, skolan och kyrkan när vi menar att alla har ju fått säga vad de vill och alla får ju vara med. Men allt för ofta är de flesta tysta och några få styr processens utformning och utvärdering. Inte ovanligt är det att de som äldre till åldern anses bära ett större och viktigare tolkningsföreträde vilket jag kan tycka är märkligt. För resultatet av det blir ofta att de har varit äldre så länge att de yngre som försökt ta sig in i samtalet tröttnat och gått vidare till något annat där de blivit insläppta till att få vara med och forma något nytt. De äldre klagar över att inga yngre vill ta vid. Desto mer dynamisk och öppet ett klimat kan vara desto mer jämlikt och demokratiskt kan det vara och visst det kräver enormt mycket mer tid, ödmjukhet och tålamod än om några få bestämmer allt. Men det gör mindre skada, alla får komma till tals och föreningen blir mer förankrad i fler individers inneboende önskan och drömmar. Ett bredare ålderspann kan finnas och fler möten över generationer kan ske.

Kommer kyrkovalet nu att tala till varje enskild individs intresse? Knappast! Lika lite påverkan som vi har i riksdagsval har vi i detta fall. Det bästa vi kan göra är att föra fram våra frågor till de representanter som vi väljer och lyssna noga på deras svar. Jag tror att det krävs en reformation av kyrkans uppbyggnad. Ibland leker jag med tanken på att det skulle behövas en rejäl omstart en total omkastelse av struktur och hierarki. En folkyrka byggs inte av ledare och prästerskap utan av folket! En kyrka som bevarar hierarkier och strukturer representeras också av de som förespråkar denna form av uppbyggnad.