Hårda & Sanna Ord
Kategori: Befrielsepedagogik
Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra. (Joannes 15:11-17)
Jag kallar er inte längre tjänare utan vänner... Ibland möter jag andra pedagoger och fritidsledare som menar att de har problem med att skilja begreppen med hur man som ledare kan bygga relationer med ungdomar och unga vuxna och att bli en kompis. Jag ser inte ungdomar som besökare, nej, snarrare som medskapare. Vidare så hävdar jag att vi som ledare kan (om vi är medvetna om dess innebörd) bygga ”bärande” relationer med de vi möter. Detta gör inte att vi blir bästa vänner och ska umgås på vår fria tid utan snarrare att vi väljer ett mer ödmjukt och jämställt förhållningsätt för vår gemensamma relation. Att leda andra är att själv bli led och att dela liv. Gör vi inte det är vi del av en förtryckande pedagogik som ser till våra egna intressen och inte till de vi vill möta.
Nyligen fick jag intrycket att en person kritiserade mitt förhållningsätt då jag knyter för många bärande relationer kring min yrkesroll. Han menar att ungdomarna bör bygga fler relationer med varandra istället. I min pedagogiska syn krockar inte dessa två saker. Om vi som vuxna avlönade förebilder ska kunna leda en trygg, kreativ och inbjudande verksamhet tillsammans med ungdomar. Krävs sanna möten (likvärdig grund för både ungdom och ledare), bärande relationer och ett genuint ansvar för den gemensamma verksamheten. Om vi som ledare kan visa på vilken värdegrund som vi alla vill ska (varit med och lagt grund för) finnas i på mötesplatsen kan fler ta till sig innebörden av den och den blir sann. Vi bär ett mycket större ansvar för att en sund kultur ligger som grund för verksamhetens utformning och att alla får ta plats.
Om du inte tror att detta är möjligt, då har du inte än varit del av en sådan mötesplats/forum som tillåter medskapande utan snarrare framlägger påverkan i ett redan förutbestämt mönster. Oavsett om vi vill eller inte måste vi som ledare se kritiskt på vår egen roll som ansvariga för en kreativ miljö.
Jag tror att det farligaste för oss ledare är när vi rabblar halvsanningar om att alla får vara med och påverka och att det är allas ansvar att ta plats i gruppen! När jag gick min fritidsledareutbildning upplevde jag (inte mot mig personligen utan internt i vår klass) ett tvåårigt förtryck av mobbing, destruktiv kultur och framförallt en otrygg miljö. Hela tiden hävdades dock att det var en del av en utvecklingsprocess och att det var vi som ifråga satte den som inte förstod den. Nu många år efter när jag läst psykologi, UGL och andra relevanta forskningar och gruppdynamiska processer vet jag det jag kände i mitt hjärta då: Det var en fruktsansvärt destruktiv och otrygg miljö där de som förtryckte andra lyftes fram som starka ledare. Visst fanns det ljusglimtar men de fanns tyvärr utanför vår klass. När jag sedan gick min pedagogutbildning insåg jag att en kurs kan vara ödmjuk, relevant, trygg, kreativ och framförallt och tolerant! Det var där min pedagogiska roll tog sin början, innan fanns ingen plats att växa. Oavsett om utvecklingsprocesser sker i folkbildningsmiljöer så bär fortfarande kursledarna ett större ansvar för att det finns en trygg och accepterande miljö än kursdeltagarna själva. Kan man inte erbjuda det så ska man inte heller bedriva undervisning!
Alla upplevelser lär oss någonting. Jag har använt min fritidsledarutbildnings kultur som jag minns den som ett exempel på hur jag själv som ledare ska vara medveten om de maktstrukturer som finns och som ofta stimuleras av oss ledare. Hur jag kände det i magen varje dag i två år…önskar jag ingen annan! Då fanns även de som inte orkade två år utan slutade långt innan det...
Tillsammans delar vi livet!
