befrielsepedagog.blogg.se

Det är som förändrande och skapande varelser som människor i sin permanenta relation till verkligheten producerar inte bara materiella varor – påtagliga projekt – utan också sociala institutioner, idéer och begrepp… Människor kan – i motsats till djuren – dela upp tiden i tre dimensioner – det förgångna, nuet och framtiden. (Paulo Freire)

Ibland undrar jag hur mycket sorg vi människor tål på en gång? Min morfar är död, han blev 98 år gammal och jag kan inte med ord beskriva den stolthet jag känner över att vara släkt med honom. Den mest ödmjuka och vänligaste människa jag möt är nu död. Kanske dog han av längtan efter mormor eller kanske av längtan efter att slipa lida av smärtor och plågor.

Plötsligt rubbas det fundament som kan kallas släkt, ursprung och en del av min identitet. Jag kommer för alltid att minnas somrarna i Melbystrand när vi åt frukost i solen, lekte med ångmaskiner och gick till havet. När du och jag lyssnade på stenkakor på din grammofon tills mormor blev tokig över skränet. En gång gav jag dig en present som det stod: ”världens bästa kompis” på… kanske inte var helt sant men det fanns ingen som det stod: ”världens mest ödmjuka, sanna och ärliga vuxna människa jag känner!” på. Jag bifogar här en av de låtar vi lyssnade på när jag var liten. Den handlar om längtan och om relation. Den kan säkert vara brutal men just nu ekar denna i min själ och jag tycker att den fånga känslan av hur jag känner mig. Som ett övergivet djur utan redskap för min sorg... 

(Lejontämjarens dotter)

…
"Vi måste nu skiljas, min bruddräkt du ser.
Hav tack, kära vän, nu vi råkas ej mer.
Jag tvingats att giva en främling min hand.
I morgon går färden till främmande land.

Du blickar så ömt. Du mig säkert förstår.
Förlåt kära vän, men jag torkar en tår.
Men hör hur min brudgum han ropar igen.
Farväl nu för alltid min älskade vän."

En kyss nu till avsked hon lejonet ger,
men mannen vid gallret nu lejonet ser.
Med ens är dess saktmod och mildhet förbi.
Det reser sig häftigt i fullt raseri.

Den väldiga svansen nu svängningen tar,
och Selma står dödsblek, men fattning hon har.
Att bedja och hota är fåfängt beslut,
för dörren står djuret. Hon slipper ej ut.

"Kom hit med en bössa," nu främlingen skrek.
"Ett skott skall väl ända den blodiga lek."
Och dödstystnad härskar, geväret han får.
Han laddar, nu djuret hans mening förstår.

Och lejonet rasar i fängslande bur,
vill Selma försvara men vet icke hur.
Ett rytande skallar. Barmhärtiga Gud.
I stycken slet lejonet främlingens brud.

Och sedan det druckit den älskades blod,
det lägger sig stilla med nedslaget mod.
Vid bleknande liket det väntar få tröst,
en kula, som mördande sårar dess bröst