En öppen mötesplats!
Kategori: Befrielsepedagogik
Man befriar inte människor genom att alienera dem. Äkta befrielse – en humaniseringsprocess – är inte ytterligare en insättning som skall göras i människan. Befrielse är en praxis: människors handlande med och reflektion över världen för att förändra den. De som verkligen är hängivna frihetens sak kan acceptera varken den mekanistiska synen på medvetenhet som en tom båt som skall fyllas eller användandet av dominansens bankmetoder (propaganda, slagord, insättningar) i frihetens namn. De som verkligen tar befrielsen allvarligt måste förkasta banksynen i dess helhet, och i stället anta en syn på människorna som medvetna varelser, och medvetenhet som en medvetenhet syftande på världen. De måste överge insättandets undervisningsideal och ersätta det med att i praxis formulera människans problem i hennes relation till världen. /Paulo Freire
Ibland får jag känslan av att det som ibland är så lätt kan kännas så svårt att förklara. Kanske är vi för hårt inkörda i hjulspår där vi matas med bilden av att vi som vuxna, pedagoger och ledare ska undervisa de vi möter och hjälpa dem i deras sökande efter kunskap. Men jag tror att vi måste stanna upp och se de strukturer och former som vi agerar i, skulle vi själva trivas, växa och känna oss bekväma i de grupper och verksamheter vi är ledare för? Visst vid en snabb reflektion kan vi tänka självklart, ingen tar väll skada av vår verksamhet, de är ju glada och de fortsätter ju att komma… Men om vi som ledare vågar lägga ner hela vår förutbestämda föreställning om att det är vi som sätter gränserna och rammarna för hur verksamheten ska utformas. Visst vi har ett större ansvar att se till att mötesplatsen är trygg, demokratisk, förändringsbar och dynamisk. Så länge vi tror att ungdomar kan påverka istället för att medskapa så kommer verksamheten aldrig vara något mer än en verksamhet. Men om vi gör de vi vill möta till medskapare så kommer vi att släppa lös en kreativ, obegränsbar och nyskapande kraft. Visst, det ställer större krav på oss ledare men samtidigt så delas ansvaret för verksamheten och vi undervisar varandra istället för att en undervisar alla.
Under de åren jag använt mig av denna pedagogik så har jag egentligen bara stött på små problem i form av att vi som ledare får så många bärande relationer att vi knappt räcker till, mer tid till handledning, vila och reflektion krävs. Det kräver också en stor törst efter kunskap i form av litteratur, forskningsrapporter och reflektioner med andra pedagoger för att inte fastna i tröga mönster. Att ständigt lägga ner sina egna visioner och drömmar då verksamheten ska rymma allas drömmar och möjliggöra olika visioner. Att vara öppen för alla tankar och inventera behov och visioner av ungdomar hela tiden. Att vara ledare i en öppen verksamhet tror jag tilltalar de som ständigt vill utvecklas och göra olika saker varje dag.
En risk jag ofta möter i olika ungdomsprojekt är att man ska arbeta i projektform med fokus på att söka projektpengar och lägga upp långa tidskrävande processer där pedagogernas roll är att vara bollplank. Nästan alla ungdomar som jag arbetat med har en önskan och vilja att förändra saker direkt när ett behov uppkommer. I vissa fall kan man lägga upp en plan men oftast måste vi inse att processen redan är i gång i ungdomen. Sätter vi gränser och rammar stryper vi oftast hela kreativiteten då våra former för vad som är möjligt sätter mer hinder än möjligheter. Vi måste istället vara aktiva lyssnare och pedagogisk förverkliga saker tillsammans med visionären.
Om vi vill driva öppna mötesplatser måste vi också våga omforma våra egna fördomar och föreställningar om hur samhället och vår värld ser ut. För det är just i öppenheten och i medskapandet som det ärliga kan få möjlighet att växa fram. Vidare måste vi också skrota alla halvsanningar som har sin grund i gamla erfarenheter och ofta har en grund från 80 talets fritidsgårdar. Människor, behov och drömmar förändras! Vissa saker kommer igen men om vi tror på människan så är allt nytt i den vi möter!
