Lägga oss ner och dö
Kategori: Befrielsepedagogik
Tänk vad vi som ledare ibland kan tro att vår egen roll är viktigare än vad den egentligen är. Nu när jag ska gå vidare till nya utmaningar har jag burit en rädsla inför hur det ska gå med de ungdomar och unga vuxna som jag följt de senaste åren. Redan här har jag förminskat min syn på hur stor kraft varje individ besitter i sitt eget jag. Visst har jag utmanat, knuffat, jagat, lyssnat och tjatat. Men varje människa förändrar och för sig själv mot nya mål oavsett om jag finns kvar som ledare i Malmö. Annars skulle vi lika bra kunna lägga oss ner och dö då vår omvärld ständigt förändras. Men det ligger i vår natur att överleva och att anpassa oss.
Men det kräver att vi människor tror på varandra och vågar se varandra som likvärdiga och jämställda i mötet med varandra. Jag tror att det viktigaste är att verkligen möta människor där de är och inte där vi önskar att de ska vara (Kierkegaard). Att våga lita på att vi kan lära oss lika mycket som de vi önskar möta och att vi som människor kan ha helt fel och att det är helt ok!
Det viktigaste är att de jag mött och byggt relationer med minns det som en ärlig och positiv upplevelse. Kanske utvecklar de en egen övertygelse och längtan efter att möta människor utifrån sin önskan om att skapa relationer. För om vi som vuxna är ärliga och ödmjuka i vårt förhållningsätt och låter ungdomar medskapa så kommer kreativa och utvecklande processer att ske. Men om vi bara går på i trånga makstrukturer och låter ungdomar påverka en liten del kommer ingen att utvecklas nämnvärt, inte ungdomarna och inte vi själva. Vi dödar allt för ofta kreativiteten i redan förutbestämda projekt... Med föreställningar och förväntningar på vad produkten ska bli eller hur saker ska se ut för att vara "rätt".
När kyrkan, föreningar och skolan har ett tydligare fokus på relationer och möten och inte på metoder så kommer sanna möten ske! Då finns inga gränser för vad som kan komma ur processen.
