---
Kategori: Befrielsepedagogik
Att i sitt hjärta bära en längtan efter ett sammanhang och en plats där man behövs och kan vara någon som själv utmanas i mötet med människor. Är en gåva och en styrka, problemet är när man inte vet vart detta ställe och sammanhang ligger. För några år sedan hade jag längtan åt olika mötesplatser, församlingar och projekt. Med min erfarenhet idag har jag insett att det är klart begränsat med sammanhang dit jag finner en längtan. Gång på gång möts jag av ett fokus på förmedlingen av kunskap istället för ett fokus på att faktiskt möta människor. Jag menar INTE att sänka andra eller förminska deras kallelser men jag måste följa min egen.
Kanske är det så att på de mest uppenbara ställena finns bara föreställningar och upprätthållanden som är del av förmedlingen som man tror att man måste vara del av. Jag tror inte på att vi som ledare bär mer kunskap och tolkningsföreträde än någon annan. Vi skapar något tillsammans i dem möte vi är del av och utifrån det tillgodoser vi oss sann kunskap. Vidare ser jag inte heller syften med att år efter år använda samma former och modeller. Vi möter ju aldrig samma människor allt är nytt i varje möte!
Vad vill jag då uppnå med detta inlägg? Jo, jag vill känna längtan efter något sammanhang. Bli nyfiken, inspirerad och engagerad. De senaste åren har min inspiration kommit från de praktikanter och ungdomar jag fått möjlighet att möta. Dem är dem som ännu är oförstörda av de former som vi tror att vi måste förhålla oss inom.
Så min vän, vad bär du i ditt jag? Vart är vi på väg och hur stöttar vi varandra?
