Blir pedagogen aldrig nöjd?
Kategori: Befrielsepedagogik
I snart nio år har jag varit utbildad församlingspedagog. Från Linero i Lund, till Kraftstationen Malmö, till Gasverket i Eslöv och nu till Perstorp. Ofta känner jag att jag lever i mitt kall. Genom att möta ungdomar och barn där de är och tillsammans med dem bygga upp dynamiska mötesplatser och verksamheter som är kreativa och inkluderande. Att med ett så normkritiskt förhållningsätt och en dröm om ständigt befriande miljöer istället för begränsande förändrar jag världen varje dag.
Jag är bra på det jag gör men ibland tvekar jag.
Gör jag tillräckligt, kan vi höja nivån ännu mer kan vi inkludera fler kan vi… kan jag vara nöjd?
Jag existerar nästan inte alls som fritidsledare, fritidskonsulent eller församlingspedagog online (postar nästan inget) eller på ställen där man bör synas för sin egen karriärs skull.
Finns jag då inte?
Jo, jag finns i allra högsta grad i Perstorp. I de verksamheter som jag är del av och i mötet med alla människor. Precis som de jag mött under mina nio år som pedagog finns i mitt hjärta hoppas jag att jag finns i deras. Jag utvecklas och delar liv varje dag.
Idag bad jag ungdomarna försöka förklara vad som gör vår ungdomsgrupp till en verksamhet de väljer att vara del av. Responsen var total, i deras ord, beskrivningar och bilder stod det klart för mig att även om jag ibland känner att verksamheten står still, inte utvecklas så är den redan allt det som jag drömmer om! Deras ord bekräftar den känsla och rymd jag vill ska rymmas i en utvecklande verksamhet.Den är en process tack vara alla som väljer att vara del av den men också av mig som pedagog.
Så ett stort tack till alla ungdomar och andra som jag får dela liv tillsammans med! Kanske är jag lite mer nöjd idag!
