befrielsepedagog.blogg.se

När känslan av att utrycka sina tankar blir för stor, är det upp till varje individ att sätta sitt avtryck till denna värld.

Det är magiskt att få vara människa!

Kategori: Befrielsepedagogik

Tog tåget till jobbet i dag. När jag kom in på tåget och skulle sätta mig mötes min blick av en kille som jag mött på ett boende där jag i min tjänst varit samtalsstöd. Han såg glad ut när han såg mig och jag satte mig med honom och det var spännande att få höra hur hans liv tagit olika vändningar under den tid som vi inte träffats.

Det som slog mig var många saker men bland annat. Vi hade en bärande relation och vi kunde fortsätta vårt samtal där de slutade för mer än ett halvår sedan när jag ”gick i väggen”. Det måste vara ett bevis för att vår grund för vår relation är sann.

Jag tänkte flera gånger på vilken press som låg på denna unga killes axlar. Han pluggar för att få betyg så att han kan komma in på ett gymnasieprogram. Inte bara att läsa ämnena utan också att tillgodo se sig kunskap på ett annat språk och lära känna en annan kultur och tradition. Och integrera den med sin egen historia och sitt jag. Han pratar flytande svenska efter knappt ett år i Sverige.

Han pendlar långt (timslång pendling enkel väg)då han fått tillfälligt boende på ett vandrarhem, han letar boende till sin familj som nu också kommit till Sverige och då han är den enda i familjen som kan svenska letar han lägenheter åt familjen. Kraven på lägenhet var inte stora de kunde tänka sig nästan vad som helst. Bara få komma bort från vandrarhemmet där de bor sex stycken i ett litet rum.

Jag är tacksam att jag fick dela tågresan med honom nu i morse och fick chans att möta honom igen. Det ger perspektiv åt hur jag själv levde när jag var sjutton år. Jag minns hur omotiverad jag var till skolan och hur mitt liv helt styrdes av upplevelser och kickar mer än att ta ansvar. Kanske ställs det orimliga krav på oss människor i olika tider av våra liv. Kanske försvinner det år av ungdom för dessa ungdomar och barn som måste bli vuxna tidigt.

Jag landar vid att när möten sker mellan oss människor. Kan vi lära av varandra och kanske dela livet om så bara för en liten stund på ett tåg.

Det är magiskt att få vara människa!

Alla är redan ledare...

Kategori: Befrielsepedagogik

 
...men vi vet kanske inte om det. Så brukar jag börja mina ledarutbildningar. För visst är det så att vi alla redan har drömmar, krafter och visioner inom oss men allt för ofta gömmer vi dem bakom oss i påståenden som:
- Jag kan inte, - inte ska väl jag, - nej, jag vet inte - vad tycker du?

Precis som Freire menar sker förändringen när vi människor hamnar i det stadiet som kan kallas medvetandegörande. När vi inser att det inte är oss det är fel på, det är inte jag som inte kan utan det är ett samhälle och en kultur (betygsystem) som fostrat mig att tro att jag inte kan. Sann kunskap och utveckling sker först när vi blir medvetna om hur begränsade vi varit och att vi faktiskt kan förändra/befria våra liv. samt att kunskap enligt mig i alla fall ska vara relevant och kunna användas.

Därför är det så fantastiskt att få arbeta med ungdomar och barn då de ofta har närmare till att faktiskt se tröga mönster och hur man kan förändra dem. 

Vi är alla redan ledare, våga bara se det!
Ledare för oss själva och ibland även ledare för andra!
 

Blir pedagogen aldrig nöjd?

Kategori: Befrielsepedagogik

 

I snart nio år har jag varit utbildad församlingspedagog. Från Linero i Lund, till Kraftstationen Malmö, till Gasverket i Eslöv och nu till Perstorp. Ofta känner jag att jag lever i mitt kall. Genom att möta ungdomar och barn där de är och tillsammans med dem bygga upp dynamiska mötesplatser och verksamheter som är kreativa och inkluderande. Att med ett så normkritiskt förhållningsätt och en dröm om ständigt befriande miljöer istället för begränsande förändrar jag världen varje dag.

Jag är bra på det jag gör men ibland tvekar jag.

Gör jag tillräckligt, kan vi höja nivån ännu mer kan vi inkludera fler kan vi… kan jag vara nöjd?

Jag existerar nästan inte alls som fritidsledare, fritidskonsulent eller församlingspedagog online (postar nästan inget) eller på ställen där man bör synas för sin egen karriärs skull.

Finns jag då inte?

Jo, jag finns i allra högsta grad i Perstorp. I de verksamheter som jag är del av och i mötet med alla människor. Precis som de jag mött under mina nio år som pedagog finns i mitt hjärta hoppas jag att jag finns i deras. Jag utvecklas och delar liv varje dag.

Idag bad jag ungdomarna försöka förklara vad som gör vår ungdomsgrupp till en verksamhet de väljer att vara del av. Responsen var total, i deras ord, beskrivningar och bilder stod det klart för mig att även om jag ibland känner att verksamheten står still, inte utvecklas så är den redan allt det som jag drömmer om! Deras ord bekräftar den känsla och rymd jag vill ska rymmas i en utvecklande verksamhet.Den är en process tack vara alla som väljer att vara del av den men också av mig som pedagog.

Så ett stort tack till alla ungdomar och andra som jag får dela liv tillsammans med! Kanske är jag lite mer nöjd idag!

Det är lungan!

Kategori: Befrielsepedagogik

 
Kanske har du känt den där känslan. Den som känns som ett enormt getingstick i magen och bröstet. Ibland kan det kännas så när man är oroligt och nervös eller när man fått ett besked man helst allt vill glömma. Just nu har jag den känslan i mitt inre.

Jag ”tappade” min lunga tre gånger under några år. Jag fick tillslut göra en operation för att bli frisk. D.v.s. så att lungan satt där den skulle och fungerade som lungor bör göra. Sen dess har jag inte brytt mig mkt om lungan eller de risker som de kan finnas med att tappa lungan. Men nu ska jag flyga och även om min läkare sagt att det inte borde vara några problem finns ju känslan av att vad händer om den lossnar igen? I ett annat land, på ett flygplan eller om jag inte överlever…(En gång var det nära att det var slut)

Självklart finns dessa risker i allas vår vardag på olika sätt varje sekund. Men när man redan innan vet om att det finns en större risk att min lunga kollapsar än någon annan på planet krävs mod att tillåta sig själv att åka iväg.

Samtidigt är det befriande att veta att det kan hända. Det gör att jag i alla fall uppskattar varje sekund nu innan flygresan än mer. Möten på jobbet, i affären en vind ja vad som helst. Man lever lite mer fullt ut och går extra långt med hunden.

Oavsett så finns det människor i vår värld som har det tusen gånger värre än mig och lever i misär. Vilket borde göra att jag inte ska gnälla om småsaker som att tappa lungan.

Vi får väl se hur detta går. Kanske hamnar jag på ett sjukhus någon stans i Europa kanske kommer jag tillbaks mer tacksam än någonsin över att ha två fungerande lungor.

Varje dag är en gåva för oss alla vi får bara inte glömma det!

Tre år sedan Kraftstationen

Kategori: Befrielsepedagogik

 

För tre år sedan idag lämnade jag en av Sveriges bästa mötesplatser för ungdomar.

Den arbetsplats där jag fick genomföra och leva alla de pedagogiska visioner och drömmar som jag under min utbildning och tidigare arbetsplats burit med mig. Att få bygga upp en verksamhet tillsammans med ungdomar från grunden till en dynamisk ständigt nyskapande mötesplats. Att efter flera år landa vid det inkluderande mantrat: Jag är värdefull, Du är värdefull tillsammans delar vi livet!

Att få vara en drivande del av en öppen mötesplats i centrala Malmö. Där vi var heltidsanställd personal, hade miljonbudget och helt fantastiska lokaler i centrala Malmö och egen musikstudio (Detta blev så p.g.a. många års slit som projekt). Alla förutsättningar att lyckas fanns och visst lyckades vi. Sveriges tryggaste mötesplats enligt Ungdomsstyrelsen 2011, hur många studiebesök som helst, enormt många samarbeten med myndigheter och andra mötesplatser i Malmö, Köpenhamn, vi fick möjlighet att föreläsa om vårt arbete på en EU-konferens. Men det som framförallt var viktigt var att:vi möte ungdomar, inte bara att de fanns i våra lokaler nej. De var i allra högsta grad medskapare av verksamheten. Lokalerna var fulla av ungdomar, barn och unga vuxna. Vi delade liv! Vi hade mål!

Varför lämnade jag då?

Ja, det var ett av de svåraste och lättaste beslut jag någonsin tagit. Svårt för att Kraftstationen var en mycket stor del av mitt liv.När man är en representant och företrädare för en bra verksamhet med gott rykte vet alla vem man är och att man står för något bra (Vad nu det är). Man får status och beröm men det var inte det som drev mig i fyra år där. Nej, det var att få bygga upp verksamheten tillsammans med ungdomar och vara lyhörd för de behov som formade verksamheten. Att få vara en del av en demokratisk, kärleksfull och hårt kämpande verksamhet med höga mål om en bättre värld. Som levde i relationen med de som vi möte.

En dag blev det tydligt för mig att vi i personalgruppen inte längre förstod varandras tolkningar av ungdomarnas behov. Vi ville åt olika håll och i det då kände jag att Kraftstationens budskap är som jag skrev på väggen: Jag är en Kraftstation, Du är en Kraftstation låt världen få veta det. Precis som många andra kreativa verksamheter med fokus på förändring födds nog ofta tanken: Kanske ska vi sprida ut oss för att på så sätt vara goda krafter på olika ställen? Om vi inte kan verka tillsammans kanske vi ska verka var för sig men för samma kärleksbudskap. Kanske skulle vi pratat mer med varandra då...kanske var det bäst som det blev.

Det är en sorg att vi i personalgruppen skildes åt i frustration. Jag själv kände mig kränkt och ledsen. Det gjorde säkert personalgruppen med i min kritik mot verksamheten med.

Det är med stor sorg jag sett utvecklingen av Kraftstationen de senaste åren. Där besökarantalet sjunker och öppettiderna blir snävare och snävare. Kraftstationen ska vara Svk ungdomsdiakonala spjutspets enligt mig men är det inte idag (Kanske har man andra mål idag). Vi som arbetar ute i församlingar har otroligt svårt att få ihop personiella resurser, få en vettig budget och en någorlunda bra lokal. Därför provocerar det än mer när man som Kraftstationen har fantastiska möjligheter i personal, budget och lokal och snittar en kväll med fyra besökare. Kritiken fanns också när jag arbetade där, därför var vi tvungna att arbeta än mer behovsanpassat och reflekterat. Men vi fyllde lokalerna och vi delade liv!

Många skulle säga släpp det gå vidare, det är inte din kamp eller ditt problem.

Som jag ser Kraftstationen så är det inte som andra verksamheter. Om det nu är så att i snart tio år har verksamheten funnits och alla som besökt verksamheten känt sig delaktiga på något sätt är det bra. Men om det under några av dessa år (eller alla) funnits ungdomar och vuxna som känt att vi delat liv och utvecklats tillsammans då finns en helt annan känslomässig anknytning och intresse för att verksamheten ska få finnas kvar och kunna möta fler människor.

Kanske är det som det var under tiden jag fick vara en liten del av Kraftstationen. Att det faktiskt är en folkrörelse som berör människors inre! Jag älskar fortfarande Kraftstationen och vill inget hellre än att den ska leva kvar men då måste den hitta tillbaks till ett fokus där den berör människors själ. Annars är den inget annat än en lokal med vuxna människor och ungdomar som stirrar på varandra. Utan att veta varför de är där!

 

Vad ger dig vingar?

Kategori: Befrielsepedagogik

Visst, vi kan skoja och säga Red bull ger mig vingar… Men om vi istället låter frågan ligga kvar i vårt inre. Fundera ett varv till och se, vad gör den med dig och hur väljer du att se på den?

I Malmö för många år sedan på Kraftstationen kom vi på tanken att utgå från detta tema och låta ungdomar gestalta sig utifrån detta i bilder med änglavingar. I ett helt ”vanliga” situationer, intressen och utryck skapades bilder och kreativa utrycks former. Jag har burit det med mig i många år och jag är en pedagog som inte ofta lånar idéer av andra och inte så ofta gör samma sak två gånger.Det är ju också naturligt då vi som pedagoger nästan aldrig verkar i samma sammanhang. Då grupperna ständigt förändras och förnyas.

Men nu såhär en fem sex år efter använder jag samma tanke igen. För att det är den helige Mikaels dag, kanske men nog mest för att förtydliga att när vi är sanna mot oss själva och frågar oss: Vad ger mig vingar? Vad får mig att orka, vilja leva mitt liv fullt ut?

 

 

Dö inte lilla mus!

Kategori: Befrielsepedagogik

 
När man bor i gamla hus (även nya) delar man det med många andra individer. Jag som bor i skogen får ibland in möss. Jag använder alltid fällor där mössen överlever och jag försöker släppa ut dem i skogen igen eller en bra bit från mitt hus. För ett tag sedan släppte jag ut en liten mus som tyvärr blev av med en liten bit av sin svans i fällan. Min pappa brukar skoja och säga att – du släpper ut dem och sen kommer de in igen. Jag har trott att det inte varit så… Men visst hade han rätt, vid i alla fall två tillfällen har jag fått släppa ut den lilla musen med en något kortare svans.

Idag satt de tre små ligister i fällan och de tittade storögt på mig i morse. Jag tänkte jag tar med mig dem ut när jag går med hunden så jag duschade först. När jag kom ner igen höll en på att dö. En av de andra hade bitit av hen svansen och den tredje gömde sig vettskrämd i taket i fällan. Hur kunde det bli så här?
Varje liv är unikt och ska inte slösas men jag insåg rätt snart att stackaren höll på att förblöda och min katt Spöket fick rycka in för att minska lidandet. Det gick snabbt och musen slapp lida mer. De andra två släppte jag ut och jag skällde lite på den som jag trodde var skyldig till mordet på sin vän. Kanske är det så att de var för trångt för tre möss som alla ville ha sin del av god 70 % choklad och nötter.

Skulle jag ha släppt ut dem direkt innan jag duschade hade alla levt. Många kan tänka vad gör en liten mus liv? För mig gör det mycket jag klandrar mig idag och kommer nog att göra det hela denna vecka (förmodligen längre). Jag kommer tömma fällan snabbare nästa gång. Jag begravde musen i backen hemma och hoppas att den kan förlåta mig.

 Jag funderade i bilen till jobbet på att det måste vara en mänsklig gåva, ansvar och skyldighet att hjälpa de som behöver hjälp! Om jag har en möjlighet så är det mitt ansvar att öppna fällan. Man kan dra många paralleller ex. till att hjälpa de människor som kommer på flykt till vårt land just nu. Med samma kärlek och engagemang ska de mötas. Precis som jag skulle lita på att en medmänniska skulle öppna fällan om jag satt fast.


 
 

Det är ni som är mitt kall!

Kategori: Befrielsepedagogik

 
Ibland (rätt ofta) undrar jag var finns mitt sammanhang som pedagog? Jag har lärt mig att jag vandrar till nya platser, sammanhang och arbetslag när det är dags. Lite som en vandrare, packar jag ner alla pärmar och papper och ställer undan det på vinden. Men alla erfarenheter och möten bär jag i mitt hjärta.

Oavsett var jag valt att gå på min väg, Eslöv, Lund, Malmö, Eslöv igen och nu Perstorp. Finns alltid plus och minus i arbetslag, förutsättningar att lyckas. Bra och dålig lön tyvärr oftast det sistnämnda (även om jag idag är nöjd med just lönen).

Oengagerade arbetskamrater, inga arbetskamrater alls eller helt fantastiska arbetskamrater. Tydliga chefer, obefintliga chefer eller bra chefer. Drömbudgetar, snålbudgetar eller ingen budget alls (gillar det mest). Stora ungdomsprojekt, bortglömda kompetenser, förtryck, befrielse, egoism, mål, syfte, möjligheter, privilegier, bra lokaler och andra saker som påverkar en arbetsmiljö.
Listan kan göras lång…

Men det som alltid är i centrum oavsett var jag valt att gå är ju ni alla barn och ungdomar! Det är bara för er som jag finns som pedagog… Det är mötena, relationerna, utvecklingarna och era resor och liv som ger mig kraft. Att bara få dela en sekund av era liv är mitt allt. Att få vara den som varje vecka (dag) är på plats. Glad, engagerad och intresserad av att veta just vem du är, vad du gjort under din dag och vad du brottas med just nu. Vad drömmer du om?  Att ställa frågor, göra sakar tillsammans och framförallt tolka livet med er. Det är mitt jobb. Att få vara den vuxna som jag själv önskat att jag fick möta som ungdom!

Så ett stort tack till er alla! Det är ni som utgör mitt kall! Det är ni som lär mig nya saker hela tiden!

All kraft åt er!
Tillsammans förändrar vi världen!

…När ni ber skall ni inte vara som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att synas av människor. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig. (Matt 6: 5-6)

Äktheten

Kategori: Befrielsepedagogik

 
Ofta pratas det om barn och ungdomars möjlighet till delaktighet och påverkan av den egna verksamheten. Allt för ofta stannar det precis också just vid att bara vara en liten del som de har möjlighet att påverka.Om ens det..

Ledare och den kultur som råder i verksamheten tenderar snarrare till att än mer visa på skillnaden mellan vuxna och barn. Vuxna bestämmer och barn tillåts vara med i en begränsad påverkansform. Visst är alla verksamheter och dess representanter snabba med att hela tiden förklara hur delaktiga och fri barnen är att få utrycka sig. Samt att alla mål i teorin också fungerar i praktiken.
 
Själv tror jag att en ständig kritisk syn på sig själv som ledare och den verksamhet som man tillsammans med barnen representerar. Skapar en vaknare och mer uppmärksam blick på hur den praktiska realiteten faktiskt tar sig utryck. Många pedagoger lägger mer tid på att låna, sno och inspireras av andra pedagogers tankar och modeller. Men de skulle lagt mer tid på att faktiskt tänka helt utifrån vilken miljö, vilka behov och vilka deltagare som de är satta att verka utifrån. Vilka är målen för verksamheten? Framförallt vilka är mina egna styrkor och svagheter som ledare?

Om äkthet skulle gå att mäta i en verksamhet så skulle den enligt mig ha sin början i hur delaktigheten och medskapandet bars upp tillsammans med barnen. Delades utifrån en mer jämställd syn och insikt!

Terminsångest

Kategori: Befrielsepedagogik

Slutet på ännu en termin. Ångesten över allt som jag inte hann med kryper fram…

Samtidigt borde jag vara nöjd. Ny tjänst, nya utamningar och nya ungdomar. Alla grupper har nu juluppehåll och snart jag med. Alla verkar nöjda och tillfreds med terminen som gått.

Är vi i fas med allt inför nästa termin? Har jag bokar rätt lägergårdar? Har jag hunnit se och möta alla ungdomar?

Det viktigaste är nog att dagar som denna. Vara kritisk mot sig själv men framförallt vara stolt och nöjd med allt som man gjort. Att med en så öppen syn som möjligt försöka bedriva verksamhet för barn och ungdomar. Med ett tydligt fokus på allas lika värde, utifrån en normkritisk och dynamisk pedagogik. Att tillsammans med ungdomar bygga upp verksamheten inte utifrån de ramar som vuxna sätter, nej, helt utifrån barnen och ungdomarnas perspektiv.

Har nog varit en rätt bra termin ändå!

Laddar inför nästa…

 

Små tanter och julmusik

Kategori: Befrielsepedagogik

 
Igår besökte jag ett äldreboende med mina kollegor för att sjunga julsånger för de äldre…
Jag hade en bild av hur eftermiddagen skulle bli… men den blev allt annat än jag tänkt.

Mitt liv snurrar rätt så snabbt just nu och mina tankar är fulla av saker som måste göras inför jul, bilar som måste lagas och allt som måste vara i fas inför nästa termin. Vänner som inte mår bra och en massa andra saker.

Men när jag kom in på äldre boendet och möte två små tanter (ni vet hur dem ser ut va?) Små, på utsidan men otroligt stora på insidan. Sådana tanter som kokar mängder med kaffe, bakar kakor i timmar för att komma till äldreboendet och se till så att de äldre får lite riktigt julfika till andakten. Detta gör de på sin fritid för att sprida julglädje.

När de äldre rullades in, komma vankande in och placerades på stolar i rummet så tänkte jag undrar om de kommer kunna sjunga med i låtarna… kommer de ihåg texterna, kan de ens läsa i psalmböckerna? Hör de ens oss sjunga?

Vad som sen hände vet jag inte riktigt…

Man kan prata om under, uppenbarelser eller att komma till insikt.

De äldre sjöng, nynnade, och önskade fler och fler jullåtar som Aase spelade. De fikade gott på lussebullarna och en tant kunde inte ens höja kaffemuggen när hon drack så hon fick ett sugrör. En annan tant såg till så att hon fick kakor. De hjälptes åt stöttade varandra. (Personalen var ju inte med) och de levde upp!

En tant utbröt: Jag är 96 år tänk att jag får höra julmusik en gång till i mitt liv, tack!
En annan tant sa: För var jag någon, nu är jag ingen men alla runt henne protesterade och sa du är visst någon. Och hon berättade om sitt liv och resor till Spanien och drog några roliga minnen.Bland annat om när du gick luciatåg på ett amerikanskt hotell och amerikanarna trodde det var KKK som kom!
Flera minnen kom tillbaks och de berättade i mickrofonen för oss alla, om resor, tankar och känslor. De tog över ”showen” och ägde rummet!

När jag gick därifrån igår ringde min vän (han som inte mår bra) och var nog uppfylld av mötet med de äldre. Mina tankar genomsyrades av att leva fullt ut. Med en insikt om att snart är det vi som sitter på ett äldre boende

… och kanske kanske finns det då några små tanter(ni vet hur dem ser ut va?), Små, på utsidan men otroligt stora på insidan. Sådana tanter som kokar mängder med kaffe, bakar kakor i timmar för att komma till äldreboendet och se till så att de äldre får lite riktigt julfika till andakten. Detta gör de på sin fritid för att sprida julglädje.

Hoppas att de finns sådana tanter när jag sitter på äldreboendet så att jag kan minnas, resor, känslor och människor som jag delat mitt liv med!

Och kanske övertalas personalen här i församlingen att följa med och sjunga julsånger även då!

Det är lätt att tycka synd om sig själv…

Kategori: Befrielsepedagogik


Nu i helgen drog ett fruktansvärt snöoväder in och täckte hela Skåne med en halv meter snö. Jag blev av med strömmen och blev insnöad. Mycket frustration och negativa tankar fanns i mitt inre. Visst det är hälsosamt att skotta snö men efter några timmar är det rätt så tröttsamt och det är svårt att motivera sig (särskilt med en sjuk 1,5 åriga dotter)

Men en sak som slog mig efter att jag levt strömlös i mindre än ett dygn. Är det egentligen synd om mig (oss)? Jag fick möjlighet att umgås mer med min familj än vanligt med datorer, telefoner och TV igång. Vi lagade mat på stormkök och vedspis och höll värmen med att elda i våra spisar. Vi hade mat, ved så att vi klarade oss och filtar och kläder som höll oss varma. Vi har ett stort hus och vi har pengar.

Jämför man med de människorna som sitter utanför affärerna i våra städer och fryser. Lever jag i ett paradis. I samtal med min fru uppkom detta samtal kring hur bra vi egentligen har det och hur lätt det är att gnälla över småsaker framförallt i jämförelse med de som tigger i minusgrader i vårt paradis.

Det är inte synd om mig… jag har tur och borde vara mer tacksam!

Jag gav kvinnan utanför Coop en större sedel än jag någonsin gjort och det är det minsta som jag kan göra!

Rubriken är Tid

Kategori: Befrielsepedagogik

 
Länge sedan jag skrev...

Måste vara en av de vanligaste intro på många bloggar. Själv har jag alltid undrat över hur svårt kan det vara skriv något, vad som helst.

Men nu har jag varit tämligen tyst själv (här).
Men i den riktiga världen har det hänt mkt!

Med ett aktivt föräldraskap och ett hus att sköta har tiden snurrat snabbt. Och efter en gemensam reflektion med en vän tröstar jag mig med att jag hunnit leva mkt i nuet senaste tiden. Försökt ringa många gamla vänner, vara med min fantastiska familj och att jag faktiskt pratat med hunden när vi vandrar runt i skogen. Saknat katten när han varit borta för länge…

Kanske saknas den drivkraft som jag förr använt som en språngbräda, ilskan, frustrationen. Just nu ligger jag i den kreativa och nystartande fasen med nytt jobb och ett hundratal nya relationer att verka i.

Befrielsepedagogen är på gång!
Möten, relationer och delande av liv sker.

Om du levt i Vietnam hade du varit död!

Kategori: Befrielsepedagogik

För ett tag sedan träffade jag en person (Kinesisk Läkare) och beklagade mig kring hur svårt det kan vara att behålla en jämn energi och ett positivt tänkande. Hen kontrade direkt med att helt rationellt säga: Om du levt i Vietnam hade du varit död! (Hen syftade på min lungkollapser som i många delar av världen gett mig en direkt plats på bårhuset. Då det är få förunnat att ha råd med sådan läkarvård i många delar av världen)

Kanske är det så att en bild av ständig lycka målas upp av oss själva och framförallt av en läkemedelsindustri, reklamföretag och andra vinstdrivande instanser. I det stora hela bygger det mediala budskapet på att du som individ inte är tillräckligt lyckad, framgångsrik eller lycklig.

Vill vi då vara lyckliga?

Vad är lycka?

Eller handlar det framförallt egentligen om att få vara den man är. Att tillåta sig själv att känna sig nöjd och tillfreds med sig själv? Att inte alltid vara på topp, att få känna toppar och dalar. Att inte tro att alla andra är så mycket mer lyckade och lyckliga.

Ständigt måste vi nog påminna oss själva om de ”små” enkla sakerna i vår vardag som ger oss kraft. Att lyfta inte bara oss själva utan varandra på ett ödmjukt sätt inför våra egna ”snea” bilder av oss själva.

Ibland kanske det behövs ett rakt påstående i stil med: Om du levt i Vietnam hade du varit död!

 

Var ska du ta vägen?

Kategori: Befrielsepedagogik

 
Sommaren är här, vart är jag på väg?
Ska man stanna i det trygga lugna eller kasta sig ut till nya utmaningar?
Oavsett vad jag gör så är det aldrig stilla, eller lugnt...
Men vart ska jag ta vägen?